fredag 21 oktober 2016

Jag byggde mig ett drömliv

Ja så minns jag det ikväll när jag ser Peter LeMarc och obarmhärtigt slungas tillbaka till 1992 och en fantastisk konsert på Carlforsska gymnasiet i Västerås, en skolaula, en så liten lokal att Peter dansade runt i gångarna och vi kunde ta på honom om vi ville.
Det var en särskild kväll, det var vår första kväll "ute" efter att vi fått vår första barn. Vi älskade båda Peter LeMarc, spelade ofta hans musik, sjöng med i hans texter, berördes. Tyckte ofta de handlade om oss, på ett väldigt vemodigt kärleksfullt sätt. Vi borde förstått att det enda vi hade kvar var det desperata.
Men jag minns vem jag var då, jag minns hur jag kände, vad jag tänkte.
Och jag minns hur jag byggde mitt drömliv.
Allt var så perfekt.
Vårt fina hus, allt inom räckhåll, alla Västerås idrottsarenor på gångavstånd. Granne med en fin liten skola.
Vi hade så många drömmar om livet.
Sorgen den dagen vi döpte vårt andra barn och vi båda visste att allt var över.
Den ofattbara sorgen just den dagen är ett av mitt livs mest smärtsamma minnen.
Och Peter LeMarc kommer för alltid vara den som satte ord på vår hopplösa omöjliga kamp.

måndag 17 oktober 2016

Psykopatpappan

Det är 22 år sen vi separerade, barnen är vuxna, man tror att det är över.
Men det är aldrig över, kriget, vansinnet fortsätter.
Det kommer inte vara över förrän han är död, han eller jag.
Tittar på en engelsk deckare och tänker att mitt liv är som en riktigt vass engelsk deckare. Fullständigt fasansfullt.
Ondska, hat, vansinne.
Och jag har för länge sen gett upp försöken att skydda mina barn.
Jag försöker bara överleva honom nu.

söndag 22 maj 2016

Skriva bok om nätdejting

Ja det är säkert många av oss som känt sig kallade men ändå inte genomfört det.
Nu har någon jag nätdejtat gjort just det.
Känns sådär lite lagom obehagligt faktiskt. http://tricky-pretty.blogspot.se/2009/05/himlen-dartill-gar-bra-men-inte-bonden.html
Alltså jag har ju helt tappat det när det gäller att länka osv.
Men den som skrivit en bok är den personen jag skriver om i inlägget om Himlen därtill.
Och ja, vi träffades på en lite obskyr dejtingsajt.
Rätt övertygad om att han träffade sin medförfattare och flickvän på samma sajt.
Måste ju läsa boken.

måndag 4 april 2016

När man inser att man jobbat hårt på att vara det man inte är

Har läst flera böcker om den introverta personligheten och kommit till den hisnande insikten om att det är jag, så exakt jag.
Och hur bra jag än är på att spela extrovert så är det inte jag.
Det är inte då jag får min energi det är inte i den extroverta rollen jag mår bra.
Och allt faller på plats.
Vet att jag skrivit om det så många gånger utan att förstå, utan att ha ord för det.
Den märkliga känslan av utanförskap.
Den oförklarliga känslan av att vara fel fast det inte syns.
Alla olika namn jag gett det, gett mig själv.
Supersocial ensamvarg.
Och nu förstår jag ju.
Jag är grymt duktig på att vara social, jag kan ta plats, prata, skoja, skratta.
Jag kan vara mittpunkten i sociala sammanhang.
Men bara för att jag kämpat så hårt för att bli duktig på det, för att jag faktiskt trott att det var något bra med det.
Men det är inte där jag längtar efter att vara.
När jag får välja, då är jag ensam, då väljer jag tystnaden. Då går jag inåt och får min energi.
Ser den lilla flickan på lekis som bara ville sitta själv i läshörnan, som verkligen inte ville vara med och leka högljudda bråkiga lekar. Men som blev tvungen för att inte vara utanför. Och så har det ju fortsatt i en rasande takt. Jag är helt enkelt otroligt bra på det.
Men inom mig är jag någon annan.
Inom mig är jag jag.

lördag 12 mars 2016

Jag är verkligen inte som de andra

Alla dessa människor som just nu lägger ut statusar och alltså ÄR på Friends Arena och tittar på Melodifestivalen, eller Mello som det tydligen heter nu.
Jag fattar ju inte.
Och nej, jag är verkligen inte pretto för fem öre, har inget behov av att vara nedlåtande eller låtsas gilla finkultur mer.
Jag menar allvar, det är helt obegripligt att man vill lägga så mycket tid och möda på att få vara där.
Om man har barn i melloålder är det en helt annan sak förstås, men de är väldigt få av mina vänner på fb som är där med barn. De är där med andra vuxna !
Jag har inte ens satt på programmet på tv. Det intresserar mig inte.
Nåväl det är väl inget problem då.
Nej egentligen inte än just den här tanken att det är mig det är något litet fel på. Jag som mest tycker om att vara för mig själv.
Jag som inte kan dela den här typen av upplevelser med andra, som inte kan skratta åt enkla poänger, som på sista tiden knappt nånsin hittar något att skratta åt.
Nej, vänta nu, det är inte sant.
Senast jag skrattade offentligt var ju när jag lyssnade på väldigt allvarliga Lena Andersson med sin underbara torra intelligenta humor.
Sånt gillar jag.

söndag 7 februari 2016

Alltid är det något som inte stämmer

Och det är väl bara jag som tror att det perfekta finns.
Där allt faller på plats och känns så där filmiskt självklart.
En gång när jag hade en man som jag var otroligt svartsjuk på så var jag besatt av att vi skulle flytta ihop för då skulle ju svartsjukan försvinna. Han skulle ju vara med mig hela tiden och alltså skulle jag sluta vara svartsjuk per automatik.
Så blev det nu inte.
Så blev det verkligen inte, det blev bara värre.
Nu handlar det inte om svartsjuka utan mer om att jag inte tycker att vi når varann, att vi inte pratar på djupet utan mer om vardagliga ting.
Och jag vill ju ha det där djupa allvarliga samtalet, känna hur samhörigheten bottnar djupt därnere.
Och så tänker jag sådär dumt igen, att det blir annorlunda (bättre) om vi flyttar ihop. 
Jag tror faktiskt att mitt problem är just att jag alltid ser problem som nåt som ska lösas.
Jag ser aldrig problem som tecken på att något kanske inte ens ska lösas, något kanske inte ska lagas och fixas. Det kanske bara ska kastas bort eller tillåtas vara som det är.
Nej då, jag kommer springande med min jättestora verktygsväska och ska laga, fixa och rätta till.
Önskar jag bara kunde låta saker och människor vara som de är och nångång bara vara nöjd.