Vilken slags människa vill jag vara

den tanken har snurrat länge i mitt huvud.
Varje gång jag ser en tiggare har den varit där, den där tanken, så jobbig, så krävande.
Jag har värjt mig, beslutat mig för ett förhållningssätt. Tänkt att jag är förnuftig och vill alla väl, långsiktigt.
Tänkt att tiggeri inte ska uppmuntras för då tar det aldrig slut, att människor måste hitta ett värdigare sätt att försörja sig, att det i vissa fall även finns risk för att någon annan skor sig på de stackars tiggarna.
Och jag har som så många andra slagit ner blicken när jag gått förbi. Jag har tänkt på allt annat jag ger till varje månad, tänkt på mina fadderbarn runt om i världen. Tänkt att jag är en god människa ändå.
Men plötsligt har dessa människor som sitter runt mitt lokala ica flyttat in i mitt huvud. Jag ser deras ansikten hela tiden, milda vädjande ansikten.
Och jag tänker att det inte hjälper nånting att just jag inte ger dem något.
De kommer att fortsätta sitta där.
Han och hon, deras små barn långt bort.
Det är så djävla sorgligt att människor tvingas leva så och det blir verkligen inte bättre av att jag slår ner blicken och går förbi.