tisdag 29 september 2015

Men behovet av hämnd lämnar mig inte

och nej det har absolut inget alls att göra med min nuvarande kärlek.
Däremot med en gammal.
En som lurade och bedrog mer än en människa kan klara av.
En som förstörde flera år av mitt liv.
Och jag har försökt terapeuta bort det där hämndbehovet men det går liksom inte.

Du är min prinsessa

är det bra eller inte.
Först tänker jag att det är alldeles ljuvligt, att vara någons prinsessa.
Sen läser jag en artikel (på franska) om hur vi speglar oss, om hur vi vill ha uppmärksamhet och att det får oss att känna oss älskade.
Och så tänker jag att jag måste se mitt eget värde i mina egna ögon och inte bara i någon annans.
Men vänta nu, det gör jag ju.
Jag är inte beroende av en mans uppmärksamhet alls men jag tycker om den.
Jag tycker om att han tycker att jag är den vackraste kvinnan, att jag är hans prinsessa.
Men jag har ett värde även i mina egna ögon.

lördag 19 september 2015

Jag har en plan

Ja äntligen har jag en plan för mitt liv framåt.
Framförallt handlar den om var jag ska bo.
Nu flyttar jag till storstaden, dit jag varit på väg så länge.
Nu öppnar sig ett fönster, bäst att passa på.

torsdag 17 september 2015

Precis som vanligt

så vet jag inte vad jag vill.
När allt känns bra och tryggt så är det min gamla vanliga orosklocka som börjar ringa.
Eftersom jag vuxit upp med att kärlek=drama så tror jag aldrig att något är på riktigt när det är lite lugnt.
Jag som måste ha brinnande passion för att känna mig levande.
Så djävla dumt bara.
Skärp dig.

lördag 12 september 2015

Är det sorgligt eller är det bara jag

Ikväll är det Kulturnatten i Uppsala och jag sitter som vanligt hemma. Jag har ca 200 meter till närmaste eventplats men går inte dit.
Jag ser på facebook hur folk är ute och ser oh upplever en massa spännande. 
Eller nej, jag tycker ju inte att det är spännande. 
Har skrivit om det här förut vet jag.
En känsla av utanförskap men också en känsla av att inte vilja höra till. 
Jag vill ju inte vara där, då skulle jag ju vara det, eller ? 

Det här med barn

blev inte riktigt som jag tänkte mig en gång.
Idag är de 24 och 22 men det är ju som att de aldrig blir vuxna och kanske är det tuffare när man varit ensam med dem jämt men nu har jag verkligen fått nog.
Fått nog av vuxna barn som fortsätter bo hemma.
Kanske ännu mera nog av de som flyttar och sen kommer hem och tror att hemmet blivit ett hotell där man kan komma och gå som man behagar.
Fått nog av vuxna barn och deras kompisar som tycker att vi har bästa lägenheten att ha förfest i eftersom vi bor mitt i stan.
Jag vill bara vara i fred, jag vill verkligen inte ha mina barn omkring mig längre.
Det har varit så tungt med allt så länge, för länge antagligen.
En granne var just här och skällde ut mig för att jag har en son som saknar omdöme, som aldrig tycks bli vuxen eller förstå att man måste visa hänsyn.
Jag var på väg ut men backade hem igen, satt mig ner och grät, skämdes, vill inte gå ut, vill inte möta någon.
För några blixtrande sekunder så kände jag att jag faktiskt fått så nog att jag inte orkade mer.
Och det skrämde mig, den där känslan av att vilja ge upp för alltid.
Att min ork faktiskt kan ta slut på riktigt en dag.
När jag precis fått mitt första barn sa en god vän till mig att det är tur att de som inte får några barn inte vet vad de går miste om. Då höll jag med, då när jag hade en gosig bebis i min armar.
Numera är jag inte alls lika säker på det.


onsdag 9 september 2015

Det är lite som din födelsedagspresent

Säger kärleken när han berättar om överaskningshelgen som kommer.
Han planerar och verkar så genuint lycklig med det.
Och jag bara njuter av att ha en man som gör allt detta för mig.
Han skickar packningsinstruktioner och jag bara ler.

tisdag 1 september 2015

Livet ut

jag har en man i mitt liv som pratar om "livet ut" och jag känner en så oerhörd innerlighet, en stark kärlek till denne ömsinta godhjärtade man.
Vi pratar om hur vi vill leva när vi går i pension, helt galet egentligen, det är ju en evighet dit, hmm eller nåja sådär en 8-10 år.