Det tar aldrig slut

och mitt eget liv får jag nog aldrig mer tillbaka.
Helt uppgiven nu, vi snubblade på mållinjen igen.
Sonen skulle skjutsas till Arlanda idag för att åka och jobba utomlands åtminstone ett par månader.
Flygbiljett betald, boende betalt två månader framåt.
Ändå skulle han ut på krogen igår, jag bad honom låta bli, ta inga risker men nej sen när började han lyssna på mig.
Det blev istället skallskada, akuten, röntgen, hjärnskakning och förbud att flyga.
Och luften gick ur mig helt.
Jag skrek åt honom, han skrek tillbaka och slog sönder lite saker.
Så om någon tror att jag överdriver det minsta, det gör jag inte, det är snarare så att jag cencurerar rätt kraftigt.
Jag brukar inte ägna mig så mycket åt självömkan men just nu i den här stunden gör jag faktiskt det.

Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till för att få leva mitt eget liv.