Sonen kom hem

Och vemodet kom tillbaka.
Lugnet försvann och sorgen klistrade sig fast i håret.
Jag kämpar, jag ler, jag skakar på huvudet, låtsas vara glad, låtsas vara stark, går sådär.
Eller visst, utåt sett är allt ok, som vanligt kan man väl säga.
Men inom mig gråter jag och undrar igen hur jag överlevt alla dessa år.
Försöker klappa lite på mig själv och säga att jag är bra, att jag är ok, att jag klarat så mycket men ändå, gråten bubblar upp, kan inte hejda den bara.