måndag 6 april 2015

Sharing and caring

Det låter så rart, så gulligt och fint.
Skrev det nyss på facebook om en fantastisk plats i Melbourne som heter Lentils as anything.
Det är en underbar ide, share a meal, pay as you feel.
För det första är det en oas, ett gammalt kloster, en stor park. Tyst och lugnt.
Här finns inga notor men lådor utplacerade lite varstans där man lägger så mycket pengar man vill avvara. Antingen betalar man inte alls, ingen kommer att se det, eller så betalar man för sig själv eller för fler som behöver mat.
Det finns en stämning av godhet och kärlek där som stannat kvar hos mig.
Jag kan verkligen längta dit.
Längta efter att sitta där i timmar med min lika fantastiska dotter och prata om allt, lyssna på henne, se på henne och tänka att ingen kärlek är större än så. Att hon kan lära mig så mycket om vad som betyder något, att hon är så oändligt klok.

Men egentligen skulle det här ha handlat om något helt annat.
Ibland skriver sig texten av sig själv.
När jag skrev rubriken hade jag tänkt skriva om det motsatta.
Alltså det som verkligen inte är varken sharing eller caring.
Om barnens pappa.
Om det så totalt idiotiska i att det är jag som uppfostrat och försörjt våra gemensamma barn helt ensam.
Hur han kommer undan med precis allt hela tiden.
Hur han bara skrattar bort allt och rycker på axlarna.
Det är inte bara så att han inte betalar för dem utan han utnyttjar dem, använder dem som målvakter i diverse tvivelaktiga sammanhang. All deras post kommer till mig eftersom de är skrivna här och jag måste faktiskt öppna den och vidarebefordra det som är viktigt till Australien.
Och därför ser jag saker och blir helt vansinnig.

Inga kommentarer: