Ser dokumentären om Afzelius och gråter om och om igen.
När han sjunger "Ikaros" där texten i rubriken är hämtad ifrån så gråter jag över att livet inte alltid är så.
Men allra allra mest gråter jag när hans dotter Rebecka säger "det är så konstigt att ha en mamma och en pappa som inte har nåt med varandra att göra" och hur rörd hon var över att hon för första gången i sitt liv ha fått en present där det stod på kortet "från mamma och pappa" och det var när hon tog studenten.
Och jag gråter över att det är precis så mina barn fått växa upp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar