En mycket ensam människas död

Fick veta att en kvinna jag hade en del kontakt med för flera år sen nu gått bort.
Jag ser henne framför mig, mager, sliten, så uppoffrande för allt och andra.
Tyckte redan då, för kanske femton år sedan att hennes liv verkade så tomt, så bara fyllt av allt hon gjorde för andra, inte av glädje utan av för mycket plikt.
Jag förstod henne aldrig riktigt.
Det var en ovanlig relation, hon hade varit anställd hos min pappa i många år, blivit (god) vän med min mamma genom det. Borde nog satt även vän inom parentes men vi låtsades ändå som om det var så då.
HON låtsades om det mesta tror jag.
Varför kommer jag aldrig att förstå.
Hennes drivkraft föreföll vara att finnas till för andra.
Helt bakvänt även för mig som ju var hennes arbetsgivares dotter och delägare i det företag där hon var anställd.
Men hon var mammas goda vän, det var så jag såg det.
Hon brukade vara barnvakt åt mina barn ibland men det gick inte så bra för de tyckte inte om henne.
Jag tror de var rädda för henne, jag var nog också lite rädd för henne.
Hon var aldrig någonsin naturlig, alltid forcerad, alltid på helspänn.
Och mycket mycket olycklig tror jag.
Och nu är hon död.
Känns tomt och sorgligt.
Ett liv.