lördag 28 mars 2015

Jag har alltid ratat män utan barn

På min checklista har det varit en viktig punkt.
Men nåja, vi blir äldre, livet ser annorlunda ut och ja, jag har omprövat.
Om absolut allt annat känns bra och rätt så varför inte.
Barnen är ju lika viktiga men tar inte lika mycket plats i livet längre.
Men jag har ju tänkt att man förhåller sig helt olika till livet om man har barn eller inte.
Och min erfarenhet säger ju att han som hade egna barn tokratade mina medan han som inte har några egna visar upp en helt annan förståelse för mina och faktiskt ett mycket större intresse.

Dan Hylander = kärlek

I samma program (om Totta) är Dan Hylander med och pratar om hur han skrev låtar för honom.
Jag minns en massa konserter med Hylander och särskilt en helt nyligen där han spelade i tre timmar och kärleken fullkomligt flödade. 
En av de största artister jag vet.

Underbara Håkan

Hellström förstås.
Han är med i programmet om Totta Näslund (som för övrigt är grymt sevärt).

Och jag minns en argsint mormor som utöver allt annat hon alltid retar sig på plötsligt också fick frispel och tokretade sig på Håkan Hellström.
Och ärligt talat jag tror att där och då fick jag bara nog.
Nog av henne och hennes hat mot allt och alla, hennes eviga dissande av allt som vi andra tycker om.

Ett liv utan barn

Så svårt att föreställa sig.
Hur känns det ?
Det kan man aldrig veta.
Kan man sakna barnet som aldrig kom ?
Är det skillnad på kvinnor och män.
Ja det är jag övertygad om.
Jag tror kvinnor saknar mer.
Jag minns bara min egen längtan.
Den var så oerhört fysisk.

Så stark var längtan efter barn.

Jag tror verkligen inte den är lika stark för en man.


Min bästa tid är nu

Ja så känns det verkligen.
Mitt liv är nästan bara mitt eget efter över 23 år som mamma.
Jag är så klart fortfarande mamma och jag kommunicerar med mina barn varje dag men skillnaden mot att ha dem boende hemma är nästan svår att förstå.
Jag kan göra vad jag vill när jag vill.
Smaka på den meningen.
Jag har dessutom ett riktigt bra jobb, en underbar chef och mer pengar än jag någonsin haft.
Jag har nästan total frihet på jobbet, kommer och går som det passar mig.
Prioriterar bland arbetsuppgifter helt enligt eget huvud.
Jobbar hårt men inte jämt eller hela tiden.
Presterar men sliter inte ut mig.
Känner mig starkare och friskare än någonsin.
Kan springa långt, tycker om att springa långt framförallt.
Älskar att lyssna på musik och har en hel hög konserter inbokade.
Nej nu räcker det.

Jag ville ju egentligen bara berätta att min bästa tid är nu.

fredag 27 mars 2015

Vill inte ägna livet åt att längta

Inser att jag ägnat alltför stor del av mitt liv åt att längta.
Längta efter kärlek.
Kärlek som tagit för mycket och gett för lite.

En mycket ensam människas död

Fick veta att en kvinna jag hade en del kontakt med för flera år sen nu gått bort.
Jag ser henne framför mig, mager, sliten, så uppoffrande för allt och andra.
Tyckte redan då, för kanske femton år sedan att hennes liv verkade så tomt, så bara fyllt av allt hon gjorde för andra, inte av glädje utan av för mycket plikt.
Jag förstod henne aldrig riktigt.
Det var en ovanlig relation, hon hade varit anställd hos min pappa i många år, blivit (god) vän med min mamma genom det. Borde nog satt även vän inom parentes men vi låtsades ändå som om det var så då.
HON låtsades om det mesta tror jag.
Varför kommer jag aldrig att förstå.
Hennes drivkraft föreföll vara att finnas till för andra.
Helt bakvänt även för mig som ju var hennes arbetsgivares dotter och delägare i det företag där hon var anställd.
Men hon var mammas goda vän, det var så jag såg det.
Hon brukade vara barnvakt åt mina barn ibland men det gick inte så bra för de tyckte inte om henne.
Jag tror de var rädda för henne, jag var nog också lite rädd för henne.
Hon var aldrig någonsin naturlig, alltid forcerad, alltid på helspänn.
Och mycket mycket olycklig tror jag.
Och nu är hon död.
Känns tomt och sorgligt.
Ett liv.

torsdag 26 mars 2015

Kärlek

Jag vill ha någon som jag kan säga "jag älskar dig" till och känna mig helt trygg i det.
Känna att det är sant och besvarat.
Så enkelt.

Han ger upp

och vill bara hem.
Hem till vad frågar jag.
Jag vill bara inte må så här dåligt, vara orolig hela tiden för att inte ha pengar till hyran.
Han är så särskild min son.
Han bär på så mycket ångest för allt och det går liksom inte över.
Min lilla sköra son med det stora hjärtat, jag önskar jag visste hur jag skulle vara det bästa möjliga stödet för dig.

måndag 23 mars 2015

Melbourne

Längtar tillbaka.
Tittar på bilder och känner en längtan till den där kärleksfulla platsen.
Tror faktiskt jag kan tänka mig att leva där.
Och det handlar inte alls bara om mina barn.

Glömde ju svärdottern

För en sån fanns ju också där i Melbourne.
En underbart söt och tuff tjej som framförallt kramade sonen så ofta hon kunde och såg på honom med en kärleksfull blick.
Det är detta jag önskar för mina barn.
Någon som älskar dem mer än allt annat.
Inte en karriär eller någon annan framgång.
Bara denna kärlek.

torsdag 12 mars 2015

Idag mötte jag min blivande svärson

Eller vad man nu ska kalla honom.
Denna underbart trevliga mysiga kille som säger att han vill gifta sig med min dotter.
Bara den lilla detaljen att han, precis som hon, dejtar killar...
Precis, hon tänker gifta sig med sin bästa kompis som är gay bara för att få stanna här i Melbourne.
Och jag sa till honom att jag bara kommer att välsigna det om han flyttar till Europa...och då föll ju hela poängen med alltihop.


tisdag 3 mars 2015

I'm losing her

Nej jag vet att jag inte förlorar henne, det kan jag aldrig göra.
Men jag känner så starkt att jag kommer att förlora henne till Melbourne, Australia.
Hon är så lycklig här, hon passar så bra här, det är liksom hennes land.
Och det är så smärtsamt att vara här med henne, att sitta i många timmar och bara prata och prata, känna att det inte finns någon annan som intresserar mig så mycket som hon. Att jag kan lyssna på henne hur länge som helst utan att tröttna. Att uppleva hur lika vi är och framförallt att känna hennes innerliga kärlek till mig och till lillebror.
Hur ska han kunna leva utan henne nu när de kommit varann så oerhört nära. Det kanske han inte kan så då stannar han väl också, och kanske är det så det ska bli till slut, att vi alla bor här i denna så oerhört genuint vänliga stad.
För hur ska jag kunna bo på andra sidan jorden om mina barn bor här ?