När livet inte längre fyller sig självt

Så känns det plötsligt.
Barnen har rest till andra sidan jorden.
Tiden har på sätt och vis stannat eller den går åtminstone väldigt sakta.
Jag saknar dem inte än men vet att det kommer förstås.
Men framförallt denna insikt om att inget längre sker av sig självt, buller och slammer, stök och bök, ständig jakt på lugn och tystnad.
Nu är det omvänt, nu är det tyst och lugnt hela tiden och jag får söka det andra.
Hur ska jag som levt i en tornado i över 20 år hantera det ?
Skriver listor, förstås, men sen då ?
Hur tyst kan det bli ?
Jag kan ta ur hörlurarna ur öronen nu, behöver inte fly bort från ljudet omkring mig längre, för där finns inget ljud alls utanför mig själv.