tisdag 20 januari 2015

Att våga visa svaghet

har jag alltid sett som en dygd när det gällt mig själv men aldrig i en man.
Jag har slagit ner på tecken på svaghet som en hök, huggit direkt, i strupen.
Jag har haft så mycket förakt för svaghet att jag många gånger skämts nåt oerhört men inte förmått ändra på det.
Nu rörs jag i mitt inre för att mannen i mitt liv skriver att han också gråter när han ser idrottsgalan på tv. Men kanske är det för att han är så stark och ändå vågar visa sin svaghet som jag blir rörd. Inte alls för att jag ändrat uppfattning. Och framförallt är nog inte att gråta någon svaghet i min värld, det är nog helt tvärtom en väldig styrka i att våga berätta att man gör det. Och kanske är det snarare den styrkan jag berörs av.
Lite rörigt kanske eller för vissa alldeles glasklart.

Inga kommentarer: