Så både tänker och säger jag ofta om sonen, med djupaste kärlek förstås. När jag säger det till honom så gör jag det med ett tonfall som inte kan missförstås.
Och han protesterar aldrig.
Vi har en särskilt nära kontakt han och jag.
Jag tror det blir så när man gått igenom så mycket svårt tillsammans.
Tänker på alla dessa oändliga gånger när jag fört hans talan i olika sammanhang där han varit närvarande. Hur jag alltid talat till honom, ställt frågan, "är det ok att jag berättar det här nu ?", alltid haft honom med mig, aldrig någonsin gått förbi honom.
Han vet att han kan lita på sin mamma, alltid och hela tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar