Han håller om mig och viskar "så här kan jag ligga hela livet" och jag blir stel av rädsla.
För jag är så skadad av någon som sa att jag var finast i hela världen i flera år och samtidigt aldrig menade det.
Åtminstone gav det honom ingen anledning att avstå från att säga samma sak till andra.
Så nu när någon säger så vackra saker, när någon smeker mig på kinden i evighet och på alla vis förefaller så innerlig, så sann, så ärlig. Så kan jag ändå inte tro, vågar inte släppa efter.
Vågar inte mer göra mig sårbar.
Och jag tänker att jag för alltid förlorat något.
Och kanske jag bara ska döda den som tog allt ifrån mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar