lördag 27 september 2014

Estonia -20 år

Jag har ingen personlig sorg kopplat till Estonia.
Däremot har jag en helt annan slags sorg när jag hör om Estonia.
Jag minns nämligen den där morgonen så tydligt.
Hur jag kom till öppna förskolan med mina två barn, då drygt 2,5 och 10 månader. Hur alla där satt i lågmälda samtal och jag visste ingenting. Jag med mitt liv så helt utan kontakt med verkligheten. Jag med det ensamma ansvaret för barnen.
Ensam hemma med dem.
Ensam på förskolan där det bara var mammor med barn yngre än ett år eftersom de större syskonen gick på dagis.
Vi hörde inte hemma där, vi kände ingen.
Jag var så ensam, så bottenlöst ensam i allt.
Och så hände Estonia och jag var ensammast i världen, hade ingen att prata med, bara dessa små barn som krävde all min uppmärksamhet.
Så min känsla av sorg när jag hör om Estonia känns så förbjuden, så ynklig på något sätt. Jag hade ingen nära som dog där, jag hade bara mig själv.

Inga kommentarer: