onsdag 31 december 2014

Den där mörka platsen

Ser andra säsongen av "Orange is the new black" och Piper pratar om den där mörka platsen, om hur hon inte vet om hon alltid haft den eller om den kommit nu.
Jag tänker på min mörka plats, på allt mörkt jag gjort och tänkt.
Inte för att på något sätt skadat någon utan bara för att skydda mig själv och mina barn.
Jag har varit en tigerhona.
Jag har varit en krigare på alla sätt.
Men visst, jag har varit på mörka platser och jag tror inte jag är fri från allt.

Paris

Fick en ide, en tanke om att åka dit över nyår.
Men någonstans inom mig inser jag att jag bara flyr och flyr.
Jag reser inte av lust, jag reser av ångest.
Måste ändra på det.
Reser givetvis av lust också men måste helst sluta med flyktresandet.
Jag har ett flyktbeteende.
Ibland flyr jag in i böcker, filmer, ibland in i vinet.
Ibland in i meningslösa nonsensspel på nätet.
Men flyr gör jag likförbannat.
Jag vet bara inte alltid vad det är jag flyr ifrån.

Ett piano

Det hade jag som liten.
Ett eget piano, ja för det var bara jag i min familj som kunde spela på det.
När jag fick barn tänkte jag att det skulle vara så roligt att ha ett piano igen, att de kanske skulle vilja lära sig spela.
Men det blev liksom aldrig tid mellan all fotbollsträning och alla ponnier vi skulle ta hand om.

Jag längtar fortfarande efter det där pianot.

Helst av allt vill jag bo så att jag kan ha en flygel i mitt vardagsrum. Ja jag är så pretentiös så man dör.

Men varför inte.

fredag 26 december 2014

Du är finast i hela världen


så säger nyaste kärleken.
Men han säger också något annat, något ännu finare.
Du har så fina barn och du har all anledning att vara stolt över dem.
Han, den där andre, han som stal mitt liv, han hade inga höga tankar om mina barn alls, han kunde till och med säga saker som att han inte kunde tänka sig ett liv tillsammans med mig pga min son.... men den gången bad jag faktiskt honom att dra åt helvete på riktigt. 
Och jag är så glad över att han faktiskt drog åt helvete och att jag fick chansen att träffa en sån fin man.

Den goda viljan

Den präglar mycket av mitt liv.
Att jag haft den själv men kanske framförallt att jag misstagit mig på att andra också haft den.
Just så.
En god vilja, en god avsikt.
Mitt misstag.
För alla har nu inte det och det har tagit mig så oerhört många år att inse det.

lördag 13 december 2014

Jag vågar inte fråga

Det är så mycket jag inte vågar fråga.
Så rädd för att få fel svar, så rädd för svar som tyder på att något inte stämmer.

Jag är så skadad av flera års lögner, av undanflykter och grandiosa förklaringar.

Alltså inte av honom, av någon annan.

Så med tio dagar kvar till julafton vågar jag inte fråga vad han ska göra då. Han kan ju fråga mig kan man ju tycka men så enkelt är det inte alls för jag har en självklar tillhörighet och det har inte han som varken har föräldrar i livet eller egna barn.

Det är jag som måste bjuda in honom.

Det är jag som b o r d e bjuda in honom.

Jag vill fira jul med honom men jag är inte så säker på att det är bra för vår relation att tvinga in honom i det som jag för två år sen kallade en Golgatavandring.

Min lilla skruttunge

Så både tänker och säger jag ofta om sonen, med djupaste kärlek förstås. När jag säger det till honom så gör jag det med ett tonfall som inte kan missförstås.
Och han protesterar aldrig.
Vi har en särskilt nära kontakt han och jag.
Jag tror det blir så när man gått igenom så mycket svårt tillsammans.
Tänker på alla dessa oändliga gånger när jag fört hans talan i olika sammanhang där han varit närvarande. Hur jag alltid talat till honom, ställt frågan, "är det ok att jag berättar det här nu ?", alltid haft honom med mig, aldrig någonsin gått förbi honom.
Han vet att han kan lita på sin mamma, alltid och hela tiden.

fredag 12 december 2014

Vi skriver listor

Låter ju helt galet.
Men jag är, bland mina vänner, känd som den som alltid skriver listor och i särskilt speciella och viktiga sammanhang även tidplaner när jag t ex ska ha middag för många personer.
Ska jag resa bort, gör jag listor, jag gör planer, räknar ut hur många olika outfits som behövs, vad som ev kan användas mer än en gång osv.
Ja jag är en strukturerad person minst sagt.
Och det är han också.
Inte riktigt på min nivå dock men vilken man kan rimligtvis vara det :-)
Och det är så himla skönt, vi kan skratta åt varann, åt oss själva samtidigt som vi i hemlighet tycker att det är det enda rätta sättet.

Har så mycket kärlek i mitt liv

Han gör upp planer, jag finns i hans framtid. Han vill visa mig platser han vill åka till nya platser med mig. Precis så har jag känt när jag brytt mig om någon på djupet och det känns bra, väldigt bra faktiskt.
Och barnen kommer hem till jul, nåja det ena bor ju här jämt men ändå, det känns stort och märkvärdigt fint med en jul tillsammans, det är tre år sen nu. 
Och all kärlek jag får från mina barn den är ju helt fantastisk.

tisdag 9 december 2014

Hela livet

Han håller om mig och viskar "så här kan jag ligga hela livet" och jag blir stel av rädsla.
För jag är så skadad av någon som sa att jag var finast i hela världen i flera år och samtidigt aldrig menade det.
Åtminstone gav det honom ingen anledning att avstå från att säga samma sak till andra.
Så nu när någon säger så vackra saker, när någon smeker mig på kinden i evighet och på alla vis förefaller så innerlig, så sann, så ärlig. Så kan jag ändå inte tro, vågar inte släppa efter.
Vågar inte mer göra mig sårbar.
Och jag tänker att jag för alltid förlorat något.
Och kanske jag bara ska döda den som tog allt ifrån mig.

onsdag 3 december 2014

Barnen tänker verkligen lämna boet

Ja de tänker gemensamt lämna landet t o m.

Älskade finaste storasyster tänker ta med sig lillebror till det stora landet i söder.

Till hennes älskade Melbourne där hon vill leva och hon säger "jamen jag har ju tjatat så länge på honom att han måste resa, jobba utomlands, men det kommer ju inte att hända så jag tänker att jag tar med mig honom" .
Och jag tänker att hon har mer kärlek i sig än vad som är möjligt.
Men också att jag lyckats med att få mina barn att älska varandra och att det är så fullkomligt underbart.
Att jag kan sitta nöjd med det bara.

söndag 16 november 2014

Men annat också

I nutid.

Ompysslad, omfamnad ja rent omhändertagen faktiskt.

Kan jag ju behöva, kan jag nog också förtjäna tillochmed.

Men inget är någonsin perfekt och det är väl bara jag som tror att livet kan eller ska vara så.

Men han lagar mat, fantastisk fin och lyxig mat, jag behöver inte göra något alls.

Sen håller han om mig hur länge som helst och jag vill stanna tiden.

Men så idag på telefon säger han något som får mig lite ledsen och jag gör en notering på min lista över saker jag ska ta upp med honom nån dag...om jag orkar alltså, kanske struntar jag bara i alltihop och fortsätter att leva ensam för att jag inte längre orkar med det mödosamma arbetet som en relation innebär.


Det hände för ett tag sen

Det jag skrev om nyss.
Det hände inte nu, det hände i våras men jag är nu inte så lättsam eller lättglömd.

Det hjälper faktiskt inte att jag har ny kärlek i mitt liv.

Någon har mentalt misshandlat mig så grovt så om det varit fysiskt hade han suttit i fängelse nu.

Vet inte hur jag ska beskriva det utan att gå för långt.

Jag ska nog inte göra det. Bara konstatera att ibland är livet så mycket värre så mycket djävligare än vad vi nånsin kunnat föreställa oss och ibland kanske hämnd är enda sättet att överleva.

Fuck you som nästan tog mitt liv

Ja jag vet att man ska vara ädel och nobel och liksom "rise above" men hur jag än försöker så kan jag nu inte det. Inte när någon faktiskt nästan tog mitt liv ifrån mig.
Någon jag älskade, någon jag la min tillit hos, någon som stampade mig sönder och samman.
Hur ska jag bara kunna vända andra kinden till när min själ skriker efter hämnd ?

Någon som visste allt om hur tungt mitt liv varit. Någon som missbrukade mitt förtroende.

Någon som ljugit mer för mig än alla andra människor tillsammans, någon som tog all min tro och tillit ifrån mig.

Någon.

Som inte ska komma undan.

Jag skiter i alla som pratar om karma och att man ska vara bättre än så.

Någon ska få en kniv i ryggen vid tillfälle.

Var så säker.

måndag 10 november 2014

Man minns allt det ideella arbetet för sporten

Tittar på fotbollsgalan och minns alla timmar i kiosken på Studenternas och i Ishallen.
Man minns alla kokade korvar och bakade muffins.
Man minns alla tidiga helgmorgnar och alla hästar som skulle ut i hagen.
Och man saknar det en hel del men njuter också av att leva sitt eget liv.

fredag 7 november 2014

Vi biter ihop

Ja alla tre, dvs jag och mina älskade barn, vi biter ihop, vi umgås med mormor.
Och efteråt kramar jag min underbara dotter och säger "tänk om det bara var du och jag och lillebror" hur himla mysigt och trevligt vi skulle ha då.
En mormor som jag skrivit om så många gånger, som aldrig är snäll eller vänlig, som hugger som en kobra, som skjuter giftpilar i varenda konversation.
Hur är det möjligt att vara så omedveten om sin egen monumentala otrevlighet ?
Och jag är så dj-a less på henne och önskar att jag bara kunde slippa undan.

Dottern som nu bor i Malmö får plötsligt klä skott för att mormor tycker att "det är väldigt många människor inom media från Skåne..." Ähh jaha säger jag !? Vad betyder det ? Hon snörper på munnen och säger att "ja det är inte så lätt att förstå vad de säger och det är nog många som tycker som jag" .

Sanningen är ju att mormor av någon okänd anledning avskyr skåningar.

Själv minns jag en mycket plågsam bussutflykt i Italien när hon högljutt påpekade hur svårt hon hade för skånska när de satt några skåningar framför oss på bussen. Alltså på riktigt jag ville bara försvinna, jag trodde inte det var sant. De bara pratade med varandra i normal samtalston och hon började högljutt klaga över dem.
Det är mer än 25 år sen, hon var yngre då än vad jag är idag. Det finns inget att skylla på, hon var inte gammal och på något märkligt vis ursäktad, varken då eller nu.
Tänker ofta på den där resan som jag bjöd henne på, hon var då tre år yngre än vad jag är idag men min minnesbild visar en bitter gammal käring.

Och hon har ju inte precis blivit mindre bitter om man säger så.

Och jag vet inte säkert om det är bra att båda mina barn är två under av trevlighet under middagen, de är så vänliga, så tillmötesgående, så dj-a förstående, de kastar snabba ögonkast på mig, kollar läget.
Våra blickar möts i samförstånd men samtidigt blir jag så dj-a arg över att hon sabbar vår kväll.
Kanske vi ska göra som dottern sa när vi gick hem "köra lite hemliga födelsedagsmiddagar i fortsättningen", ja kanske får vi göra så.

Och julafton ser jag fram emot med fasa.


onsdag 5 november 2014

Alla på en gång

Mina två bästa vänner med namn som börjar på M har levt ungefär samma liv som jag under flera år, växlat mellan singelliv och en mycket komplicerad relation med en skitstövel.
Vi har skrattat och gråtit, förbannat och tvivlat.
Hur många gånger har jag inte hört mina kära vänner säga saker som "jag tror inte jag kan bli kär längre"
Och nu, nästan samtidigt, är vi alla kvittrande kära i vad som faktiskt verkar vara bra män, män utan vidhäftande fruar eller sambos eller önskan om barn eller något annat ogenomförbart för oss som numera fyllt 50 allihop.
Män som inte verkar leva vare sig dubbelliv eller ha minst tre olika mobiltelefoner.
Män som mer än gärna kramas på öppen gata, bara det.
Män som pratar framtid.

Och jag är så glad för mina älskade vänners skull, för hur de jobbat ihop till sin lycka och hur jag nog också har gjort det.

måndag 3 november 2014

Skitsnygg !

När jag började blogga så skrev jag om att jag köpt en rosa kappa och att det förändrade mig. Det var också därifrån min beskrivning om att vara rosa utanpå kom ifrån.
Men det var inte riktigt sant, det var inte en kappa, det var en rosa linnekostym.
Saken var att när jag började blogga var jag så galet rädd att bli igenkänd så jag ändrade lite här och där. Vet att jag skrev lite fel ålder nån gång också, bara för att förvilla.
Men numera bryr jag mig inte, barnen är vuxna, jag är vuxen och det finns typ en miljon bloggare i Sverige. Inte många läser här så risken för igenkänning är helt minimal.
Nu kom jag lite ifrån ämnet märker jag.
Rubriken var ju skitsnygg.
Och det var precis så jag kände mig då, med den där rosa kostymen, den var verkligen snygg och det snygga spillde över.
Nu har jag köpt en ny rosa kavaj och idag, med den på, har jag fått höra att jag är skitsnygg två gånger.
Så jag inser att rosa kavaj is da shit för mig :-)

Först var det en fotograf på jobbet som sa flera ggr "du är skitsnygg" och "den där färgen är fantastisk på dig" men sånt säger ju fotografer, eller hur ? Det är ju deras jobb att få oss snygga.

Den andra var roligare.
För efter fotograferingen åkte jag till Arlanda och där stötte jag ihop med en gammal dejt/älskare (två år sen ca) och han var så glad att se mig och sa med eftertryck "du är skitsnygg !" .

Sen gick jag faktiskt omkring och kände mig så resten av dagen.

En rosa kavaj är allt som krävs.

lördag 1 november 2014

Jag vill visa dig så mycket

Ja så säger han som jag vill kalla min senaste kärlek.
Hans ögon lyser när han pratar om alla platser i Frankrike han vill visa mig. Hans självklara sätt att säga att dit ska vi åka i sommar.
Och jag känner att det är precis det som är kärlek, att vilja återvända till platser man varit på och skapa ett nytt vackrare minne.
För det är vad han säger.
Jag vill åka dit med någon jag tycker så mycket om.
Och jag tänker på alla platser jag vill visa honom och livet känns alldeles fjäderlätt och skönt.

tisdag 28 oktober 2014

Det förflutna

knackar på och jag gråter, anklagar, blir vilsen, tappar tillit och jag vet inte allt.
Gör dumma saker, tänker framförallt väldigt dumma saker.
Och han skriver hur åtminstone han trott att vi var på allvar, att han hittat den han sökte.
Och jag gråter, trevar mig fram, famlar efter stöd.
Söker stöd på fel platser.
Fan vad svårt livet är.

lördag 25 oktober 2014

Alla dom andra

De som man måste välja bort när man väljer någon.
De som man inte ens hunnit träffat, de man känner en stark samhörighet med.
Hur gör man ?
Jo, man måste ha fokus för att uppnå nån slags intimitet.
Man måste helt enkelt välja bort.
Hur svårt det än är.
I mitt fall är det en enda människa jag väljer bort.
Men denna människa har gjort ett så oerhört starkt intryck på mig att jag inte riktigt klarar av att säga farväl.
Vet att du läser här O.

Lite rädd och lite ledsen

Vill inte vara rädd för att bli sårad.
Vet inte ens om jag vill älska igen för att jag är så rädd för smärtan.
Längtar så oerhört mycket efter att älska, vara uppriktig, sann.
Men vet inte.
Tror vi är sanna mot varann, vill tro, vill vara, men vet inte säkert.
När vet man det.

söndag 19 oktober 2014

Finaste komplimangen

Nyaste kärleken säger " du är en godhjärtad människa" och jag svarar att det är en av de finaste komplimanger jag fått. 
Och jag känner i hjärtat att han också är det och att jag kanske inte ska vara så rädd ändå.

Älskade barn

Sonen skriver ett hyllningsinlägg på fb direkt på min tidslinje.
Han skriver om hur jag kämpat för honom att han inte förstår hur hans liv skulle ha varit utan mig. Allt jag betytt, hur mycket han älskar mig.
Och jag känner att jag lyckats med det viktigaste i livet.
Att ge mina barn all min kärlek och alltid alltid stått upp för dem.

Sen skickar dottern ett meddelande;
"Tack mamma. Du är den finaste människan jag känner. Ditt ljus leder mig alltid rätt. Saknar dig och älskar dig."
Jag gråter lite av lycka.

Tack mina älskade barn för all kärlek ni visar mig.

fredag 17 oktober 2014

Och så blir man så rädd

Rädd att förlora, rädd att brinna, rädd för att bli sviken, lurad, övergiven, igen.

Rädd att älska.

Ja jag är rädd men ändå inte mer rädd än modig så ja jag vågar hoppa, igen.

Det finns inget annat, så enkelt är det, eller så svårt.

onsdag 15 oktober 2014

Konsten att åka tunnelbana i Barcelona


Åkte till Barcelona med nyaste kärleken, eller det var nog när vi reste hem som jag började tänka på honom så. 
Resan var ett slags test (från min sida i alla fall) lite må det bära eller brista.

Och som det bar ! 

Det var en magisk drömlik resa på många sätt men den började verkligen med en extrem prövning.

Vi klarade inte av att åka tunnelbana. På riktigt. Två oerhört resvana människor som båda har varit i Barcelona flera gånger lyckades åka åt fel håll två (!) gånger på vägen från flygplatsen till hotellet vilket betyder släpandes på packning och aningen för varmt klädda eftersom det i vissa delar av tunnelbanan är typ 35 grader varmt. 
Till slut skrattade vi bara helt hysteriskt, svetten rann i floder och allt var egentligen fruktansvärt jobbigt. Men vi skrattade, ingen av oss blev irriterad på den andra, en resa som skulle tagit 15 minuter tog över en timme. 

Ingen av oss förstod varför vi åkte tunnelbana överhuvudtaget, varför vi inte satt i en behaglig taxi.

Men sen kom vi fram och var som mest borta från varann i tio minuter när han gick till hotellbaren för en kaffe men kom tillbaka med koppen efter tio minuter och sa att han saknade mig så mycket att han inte stod ut. 

Ja jag vet att förälskade människor är outhärdliga och att läsa om det blir än mer outhärdligt men nu är det så här det är. 

Och jag är glad och lycklig och tänker att jag är så värd det !

tisdag 14 oktober 2014

Livet vänder

Jag får uppleva förälskelse igen, närhet, lycka.
Jag är förundrad över livet.
Hur det fortsätter, hur jag fortsätter, lever, upplever.



söndag 5 oktober 2014

Insikt

En man jag mötte i våras och som gjorde ett starkt intryck på mig kom att betyda särskilt mycket när min relation rämnade helt i början på maj. 
Djup vänskap blev mer, blev längtan, sinnlighet och passion. 
Men avståndet var stort på många vis. 
Vi var inte i fas. 
Jag längtade efter något hållbart, något som kunde kännas tryggt i min så överföränderliga värld. 
Han hade ett 30 år långt förhållande bakom sig och ville bara andas frihet och självständighet. 

Så det bleknade, falnade eller vad man nu vill kalla det.

Dock skulle vi på samma golfhelg.

Kontakten har funnits hela tiden, blinkningarna likaså.

Och vi var där, kontakten innerlig och fin men det är då jag kommer till insikten som möjligtvis ni andra har sedan lång tid. 

Jag kan välja och jag kan välja bort. 
Jag vet vad jag vill ha och jag tänker faktiskt se till att få det.

Och jag tänker inte slarva med mig själv på vägen dit.

Så han fick sova ensam i sitt rum trots alla sina inviter till mig. 

Och jag slarvade inte bort något alls.


Måste packa upp och packa om

På alla sätt och vis.
Både bokstavligen och bildligt.

En underbar helg med golf, god mat, goda vänner och många skratt.
Väskor som måste packas upp och packas om till i morgon när flyget till Malmö går för en jobbresa på några dagar.
Någon jag inte ens hunnit skriva om var med på golfhelgen och jag kom till såna hisnande insikter att jag knappt vet var jag ska börja.

Men jag packar upp och om och livet är just nu på väg att bli helt fantastiskt !

lördag 27 september 2014

Estonia -20 år

Jag har ingen personlig sorg kopplat till Estonia.
Däremot har jag en helt annan slags sorg när jag hör om Estonia.
Jag minns nämligen den där morgonen så tydligt.
Hur jag kom till öppna förskolan med mina två barn, då drygt 2,5 och 10 månader. Hur alla där satt i lågmälda samtal och jag visste ingenting. Jag med mitt liv så helt utan kontakt med verkligheten. Jag med det ensamma ansvaret för barnen.
Ensam hemma med dem.
Ensam på förskolan där det bara var mammor med barn yngre än ett år eftersom de större syskonen gick på dagis.
Vi hörde inte hemma där, vi kände ingen.
Jag var så ensam, så bottenlöst ensam i allt.
Och så hände Estonia och jag var ensammast i världen, hade ingen att prata med, bara dessa små barn som krävde all min uppmärksamhet.
Så min känsla av sorg när jag hör om Estonia känns så förbjuden, så ynklig på något sätt. Jag hade ingen nära som dog där, jag hade bara mig själv.

måndag 22 september 2014

Tar sats

Så mycket nytt att skriva om.

fredag 12 september 2014

Sen hände så mycket

Som jag inte ens tänker skriva om här.
Livet tog vändningar jag aldrig trodde var möjliga.
Det hände saker i mitt liv som normalt bara händer på film (om ens där).

Men det hände.

Ofattbara smärtsamma saker hände.

Men som så många gånger så reser jag mig upp igen.

Som alltid.

måndag 10 mars 2014

På golfkurs - får ta timeout

Alltså finns inte en chans att hinna blogga när man är på golfkurs. Hinner knappt andas ju.
Men har helt sjukt roligt.
Borde skriva om det, bara inte just nu.e

fredag 7 mars 2014

Man jobbar för mycket

när man ser i telefonlistan att man ringt taxi oftare än bästa kompisen senaste två veckorna.
Taxi för mig=taxi till eller från Arlanda.

torsdag 6 mars 2014

Ett hus vid havet

Pratade med en av mina anställda idag som bygger sitt nya hus vid havet.

Åh så fantastiskt det lät.

En klar och tydlig målbild för mig.

onsdag 5 mars 2014

Provrumsångest

Två dagar kvar till resan söderut.
Jag slängde mina bikinis när jag var i Mexico.
Oklart varför.
Man kan inte köpa en bikini utan att prova men det provandet är för mig extremt ångestskapande.
Kom på en ganska smart ide.
Provade en halva i taget och behöll då samtidigt kläderna på den andra kroppshalvan.
Blev faktiskt riktigt uthärdligt.

tisdag 4 mars 2014

Välja eller välja bort

Under tiden det var slut mellan kärleken och mig så träffade jag ju en del andra.
Inte minst den här mannen
Han bor i Göteborg dit jag ofta åker i jobbet.
Då brukar jag ta tåg och övernatta.
I morgon flyger jag över dagen istället.
Han messar, jag svarar, han säger att vi har något unikt, jag håller med men säger att jag vill ha allt.
Han säger att jag bor på fel plats.

Jag inser att jag måste välja eller välja bort.

Men det är inte så alldeles enkelt.

Sonen pratar om det hemska som hände

För första gången sen den hemska mobbingsituationen som fick honom att byta skola i högstadiet så pratar sonen om det.
Han berättar om en ny vän som det klickat så bra med och då nämner han lite snabbt att "han har också varit mobbad, i sex år, men han blev slagen också och det blev ju inte jag". Ja, det finns olika grader i mobbinghelvetet.
Det är sex år sedan och han har aldrig kommenterat det, inte velat prata om det.
Nu berättar han om de killar, som både han och jag trodde var hans vänner, istället svek och kränkte honom så fruktansvärt.


måndag 3 mars 2014

Nya tidens konserter

Avicii spelar för 20.000 människor på Tele2arena och på min facebook skriver "riktiga" musiker om detta och kan bara inte förstå att folk kan betala för nån som "stoppar in ett usb-minne" i en dator men samtidigt inte vill betala för "riktig" livemusik.

Utifrån blir den debatten skrattretande. För det spelar faktiskt ingen roll vilket arbete som ligger bakom prestationen när vi väljer var vi vill lägga våra pengar. Absolut att upplevelsen av ett liveevenemang kan förhöjas om man förstår vilket arbete som ligger bakom men att hålla på att argumentera kring det framstår bara som bittert och "det var bättre förr".

söndag 2 mars 2014

Kärlek


Hade så mycket kärlek på besök igår att det inte ens blev ett inlägg.

Min underbara man så full av glädje och kärlek, som får mig att skratta så mycket och så ofta. Som gör mig varm inombords, stolt när jag ser på honom, stolt när jag ser honom prata med andra.

Han är en fin och bra man.

Vi ska bara slipa ihop oss lite mer. Nu kan vi nämna ordet framtid utan att luften laddas.

Vi är på väg dit, till den gemensamma framtiden.

fredag 28 februari 2014

Det alldeles vanliga livet

Som jag liksom aldrig haft, det kan jag längta så oerhört mycket efter.

Det som så många lever varje dag och kanske ibland tycker är lite småtråkigt.

Tråkigt, vanligt, enahanda eller bara så himla underbart lugnt och skönt ?

Fredagsledig

Har utan att överdriva redan presterat sådär 45 timmar den här veckan.
Borde alltså med gott samvete bara vara ledig idag.
Men så enkelt är det ju inte men åker till kontoret gör jag INTE.
Ska göra vardagsärenden, ni vet, skomakare, kemtvätt, apotek, handla blommor på torget.
Åh vad njuter av att ha tid till så enkla saker.
Vardagsliv, enkelhet, lugn.

torsdag 27 februari 2014

Att vara en bra människa

Försöker hitta tillbaka till kärleken (ja precis, den där gamla som ni alla tröttnat på för länge sen) men inte jag uppenbarligen.
Vacklar emellanåt.
Är inte lika sårbar nu som då.
Inte lika mycket passion helt enkelt.
Men vem orkar leva i passion år efter år.
Nu vill jag ha innerlighet, närhet och en gemensam framtid.
Och det har jag tydligt sagt nu.
Allt eller inget.
Han anstränger sig mycket och ofta men inte alltid.
Och det är när de där luckorna uppstår som jag svarar på andras sms eller mail på ett sätt jag inte borde.
Inte om jag faktiskt vill vara en bra människa.

onsdag 26 februari 2014

Min kamp

Försöker läsa storverket. Det blir kanske bra senare men än så länge är det så mycket död och blod att jag måste stänga av efter en stund.
Få se om jag orkar mer i morgon.
Ikväll ska jag titta på Jills veranda med Kristian Gidlund.
Det lär nog räcka för ikväll.

tisdag 25 februari 2014

Taggar

Försöker delta i utmaningen Blogg 100 och skriva ett inlägg varje dag i 100 dagar. Men trots att jag bloggat så många år så är jag så ovan att jag inte ens vet om jag gör rätt.
Taggar jag eller sätter jag bara etiketter ?

måndag 24 februari 2014

I Gamla Stan

Sitter jag invirad i filtar med tända ljus och tänker att jag är så himla lycklig.
Lånar en lägenhet som är en dröm, nytt och fint men samtidigt gammalt, 1600-tal, utsikt över takåsar, allt inom räckhåll.
En ny stadsdel för mig att upptäcka, en ny fridfull oas i tillvaron.
Det är bara lite kallt.

söndag 26 januari 2014

Mr Tourettes och jag

Den boken gav jag till sonen för ett år sen.

Han har läst den, dotter har läst den.

Häromdagen sa han "du kanske också skulle läsa den".

Började idag och insåg varför jag värjt mig så länge.
Efter ett kapitel storgråter jag.

Hur ska jag orka läsa hela och inser när jag tänker den tanken att mitt problem är så futtigt jämfört med den som ska leva med sin tourettes varje dag, hela tiden.

Jag borde skämmas.

lördag 18 januari 2014

Pappa och jag

Vi blir mer och mer lika för varje år som går.

Eller, jag blir mer lik honom.

Vi går ju inte jämsides längre eftersom han dog för snart 14 år sedan.
14 år och ändå är sorgsen så stark fortfarande, ibland lite skrämmande faktiskt, att sorg och saknad kan vara så stark, inte ge sig.

Tänker på hur vi båda älskar ensamheten, lugnet, friden. Men han, precis som jag, klev emellanåt ut och var social och var då en lysande sällskaplig människa. Han var oerhört slagkraftig i sina repliker, rolig, omtyckt. Jag tror jag uppfattas precis lika av andra idag.

Alltid pappas flicka.

Och det finns en stor tröst i att idag förstå hur nöjd min pappa var med sitt ganska ensamma liv. Hur han jobbade stenhårt långa dagar och sen njöt av att ha det lugnt omkring sig, göra det han ville.

Ser hur jag är på väg i samma riktning och känner ett stort lugn i att det är då jag är lycklig.

Den förtärande brinnande jakten på något annat har äntligen stillnat inom mig och jag är så tacksam för det.