lördag 7 juli 2012

Italienresan

Var liksom skälet till att jag till slut orkade bryta upp. Jag hade en underbar resa med min dotter att se fram emot.

Glädje.

Och vi var där, livet var alldeles fjäderlätt och helt ljuvligt.
Jag kände mig stark och lycklig.

Fri.

Och plötsligt stod HAN där.

Inte alls min typ.

Men det var de där sorgsna ögonen, de där jag alltid faller för.

Och vi pratade och pratade, berättade nästan allt som var allvarligt, tungt och svårt.

Och nu är jag så helt förvirrad.

Inga kommentarer: