onsdag 28 december 2011

Genomskinligt på sociala medier

Allt detta roliga, givande, utvecklande och cirkelvidgande som sociala medier ibland är kräver dock en stark själ.
En god självkänsla sitter inte i vägen.

Men här hos mig är det dessa dagar en bristvara.

Jag vet att jag är för trött, för sliten, t o m alldeles utsliten.

Och i den tröttheten är det inte lätt att stå rak, orka vara stark och opåverkad av att bli bortvald, bortglömd.

Att se människor jag bjudit in till nyår knappt bemöda sig med att svara men samtidigt göra upp planer med andra gör mig faktiskt ganska ledsen.
Så just nu är jag ganska trött på det men loggar ändå tvångsmässigt in på fb och twitter hela tiden.

Självplågeri.

tisdag 27 december 2011

Stark men orkar ändå inte jämt

Jag har liksom inget skydd, inget hårt skal alls.
Jag är så mycket skörare än vad man kanske tror.
Jag är stark men min styrka ska räcka till så fruktansvärt mycket.
Jag vill inte vara stark jämt, jag vill få vara svag ibland också utan att världen ramlar sönder för det.

söndag 25 december 2011

Mamma gråter på julafton

Hur många gånger har vi inte läst eller hört de patetiska raderna.

Vi ser framför oss en uppspeedad mamma som gråter över misslyckad knäck eller egentligen att inget lever upp till förväntningarna.
Att barnen inte är sådär glada att det väger upp allt slit.
Vi tycker inte synd om henne, hon har liksom satt sig själv där, där hon nu sitter och gråter,

Den här mamman gråter väl ungefär av samma skäl men på en helt annan nivå.
Men hon har inte satt sig själv där, hon har gjort allt för att komma därifrån, för att sänka alla förväntningar, skruvat ner, skruvat av.

Den enda lilla hon ville uppnå på julafton var en enkel julfrukost med de två barnen, 18 och 20 innan de for vidare till pappans stora glada släkt för att fira jul i tre dagar.
Inget hemlagat, inget som måste uppskattas och berömmas.

Köpt gröt som värms, ett bord som dukas vackert, tända ljus.

I 45 minuter försöker hon sen försiktigt och med finaste silkesvantar väcka sonen.
Köpegröten bränner fast i kastrullen.
Vanmakten kryper i kroppen.
Dottern ser allt och mamman ser och känner hur det sakta byggs upp en aggression mot sonen hos dottern så hon gör allt för att blidka en storasyster som för länge sen fått nog.

Hon säger med sin allra mjukaste röst "det är julafton hjärtat" men sonen skriker bara något hon inte kan tyda men som mycket tydligt ska tolkas "gå ut, stäng dörren, låt mig vara".

Mamman vill inte ge upp, inte just denna morgon, inte på julafton.

Hon känner hur det blöder inom henne nu, hur hon inte orkar stå emot sorgen som väller upp. Sorgen över detta omöjliga liv, sorgen över ett barn som alldeles för ofta slår sönder allt hon försöker vårda. Som bara en liten liten stund av gemenskap på julafton.

Efter en timme sätter sig mamman och dottern vid bordet och börjar äta.
Hur kan sorg göra så fysiskt ont ?
Hon vet nu att sorg verkligen kan värka i hjärtat.

Bakom ögonlocken rullar alla vidrigt sockerdrypande uppdateringar på facebook om alla dessa familjer som nu samlas på julen.

Sonen kommer upp och är arg för att de börjat utan honom, givetvis. Det visste hon att han skulle bli och hon visste också att det skulle fortsätta med en diskussion om att hon inte hade väckt honom. En helt omöjlig diskussion eftersom hans regler och verklighetsuppfattning inte delas av människor i allmänhet.

Dottern har fått nog nu och gör sig ett ärende till köksbänken där han står. Mamman vet att hon helst av allt vill slå till honom nu och hon förstår det också. Han är så grymt otrevlig i denna stund. Men hon ser också smärtan hos sonen, smärtan i att han inte är som alla vill att han ska vara. Den där smärtan han haft sen han var liten. Den där smärtan som flera gånger fått honom att inte vilja leva längre.

Och sorgen just då, på julafton, tar över med en sån kraft att hon inte förmår hejda den, trots all träning genom åren.

Hon sitter vid köksbordet och tårarna rinner ner i köpegröten.

Sonen ser och blir helt stilla. Han stillar sig för att hans skuld nu tar över, hans skuld för att mamma är ledsen, den hon oftast lyckats dölja för att han inte behöver mer skuld att bära.

Till slut blir det en liten liten stund av tyst sorglig skuldtyngd gemenskap på julafton.

Och för henne kan det minnet så småningom förvandlas till en fin liten stilla stund för så har hon gjort med minnen så många gånger.
Det är hennes sätt att överleva.

Men vad mammas gråt gör för barnens minnen, det vet hon inte.

lördag 24 december 2011

Den största skammen

Är inte att inte vara bjuden på nån fest på nyår.

Den största skammen är att bjuda in till fest och uppleva att nästan alla har något annat, bättre, roligare att göra.

lördag 3 december 2011

En sydfransk affär

A walk down memory lane.

Ser filmen om passion och galenskap och det finns skrämmande mycket jag känner igen.

Allt jag offrat för passionen.

Hur det brunnit i mig på mer än ett sätt och vilka konsekvenser denna eld fått, både för mig och för andra.

Skrämmande.