tisdag 15 februari 2011

Gråtande skakande

så låg jag i hans famn igår på Alla Hjärtans dag och den dagen kommer alltid finnas kvar i mig som ett oerhört blandat smärtsamt och kärleksfullt minne.

Jag lät all sorg över sonen äntligen komma ut, jag vågade låta gråten komma för att det fanns någon som höll om mig och sa " jag är här nu".
Jag grät av ångest och sorg och somnade till slut i en varm famn.

Men idag sitter jag här med min sorg, min panik och mina tårar och flyr verkligheten, kan inte jobba, inte tänka, ingenting.

Jag har packat en väska åt sonen, han måste bo hos sin pappa några dagar. Hans tics är så högljudda att fler grannar klagar, mormors grannar klagar, han/vi kan inte bo nånstans snart. Eller jo vi får flytta till ett eget hus igen men kanske var det flytten hit och stressen kring det som triggade igång ticsen och vad händer om vi flyttar igen och jag vill ju verkligen inte bo i hus igen och får ångest över allt jag måste klara av.

Det är så fruktansvärt och jag vet inte längre vad jag ska ta mig till.

Jag vet att han kommer bli arg och ledsen, han vill absolut inte till pappa och jag vet inte ens hur jag ska få honom att åka iväg.

Och han är inte liten längre, han fyller 18 år i år och jag känner marken gunga, mitt liv som fan aldrig blir mitt liv. Mitt liv som handlat om honom så länge och som det känns nu kommer att fortsätta göra det i all oändlighet.

Men jag håller på att gå fullständigt sönder.

3 kommentarer:

Coola Morsan sa...

Känner så med dig. Vet inte hur jag ska uttrycka det bara. Man är så extremt ensam om att vara mamman när ens barn far illa och de vuxna eller andra inte finns där eller kan ta över, man är inte mer än människa själv.
Hela föräldraskapet och långt tid har gått ut på att ungarna ska klara sig igenom hård verklighet, och man behöver få vara bara människa själv också.
Det är så smalt hur man får vara och det känns som det blivit så mycket svårare idag.
Har man helt friska barn som glider genom skolan på bananskal och älskar att synas och tävla sig fram, då är det enkelt att säga att det handlar om mammor som ska sätta gränser och vad det är. Du vet..
Hör gärna av dig när du är i stan om du kan komma loss en stund! Kram

Anonym sa...

Men fy tusan så jobbigt. Jag lider med dig. Om du måste flytta skulle det gå att bo på en bottenvåning? Det finns ju hus som inte är så lyhörda. Jag hör ingenting från grannarna underifrån. Om du försöker bena ut och ta en sak i taget och inte tänka 5 år framåt i tiden ska du se att det går. Vet av erfarenhet att det är nästan omöjligt det jag skriver nu. När det är som värst så brukar jag försöka att för en stund bara koncentrera mig och följa andetag för andetag, hela vägen in och hela vägen ut och försöka släppa alla tankar. Hoppas det går bra hos pappan så ni får andrum.
/Helena

TrickyTricky sa...

Tack E, jag tycker du uttrycker det bra, som alltid. Ja ska höra av mig, just nu har det bara varit jobb ett tag.

Tack Helena, tyvärr är det grannarna ovanpå som klagar mest så lägenhet känns inte ok alls.