måndag 19 april 2010

Tungt ansvar

För några månader sen gick jag med på att ta emot en medarbetare till min avdelning, "ett omplaceringsfall" som man kallar det.

En människa som inte fungerat i sin tidigare roll, som i flera år varit "fel" och gjort fel på fel tills det bara inte gick längre.

En människa med akademisk examen som nu fick en betydligt mindre kvalificerad tjänst på min avdelning men med bibehållen lön.

Jag fick inte veta hela sanningen av personalavdelningen, det har jag förstått efterhand, mer och mer har kommit fram.

Jag har nu en medarbetare som uppenbarligen har en störning, något är fundamentalt fel helt enkelt och minns att här sitter en mamma till en son med adhd och alls ingen fyrkantig person som inte har förmåga att anpassa sig.

Den här människan gör ingenting rätt, ja kanske max 10 % av tiden, i övrigt tar hon initiativ där inga bör tas, hon ställer de mest märkliga frågor på möten, hon skrattar bort saker som bör tas på allvar, hon är kort sagt en mycket märklig och obegriplig person.

Det hela är djupt sorgligt men när jag i morse kände en intensiv motvilja mot att överhuvudtaget åka in till kontoret för att jag tycker det är så påfrestande att möta henne så insåg jag att det här inte går längre. Det är hon eller jag, dvs om jag låter henne vara kvar så är det jag som får betala priset med min egen mentala hälsa.

På personalavdelningen har man i stort sett sagt att det här är hennes sista chans, det var ju därför jag tog emot henne så nu är alltså ansvaret för att ödelägga en människas framtid mitt och det känns bara så dj-a tungt.

Mest av allt är jag ju vansinnigt arg på personalchefen som jag tycker fört mig bakom ljuset angående förutsättningarna, jag var ju helt ny på företaget och visste ingenting om historiken.

3 kommentarer:

kaiza62 sa...

Sådant där är inte schysst. Ska man kunna ta hand om någon som blir omplacerad p g a problem måste man ju få hela bilden för att kunna ta ett korrekt beslut, kan jag eller kan jag inte hjälpa den här människan. Tydligen ska den människan inte jobba alls som du beskriver det. Det här verkar vara någon som behöver en diagnos och hjälp.

TrickyTricky sa...

Ja jag är helt övertygad om att hon behöver hjälp på annat sätt, en diagnos absolut. Hon kan säkert jobba men behöver hamna rätt och med ett helt annat stöd.

Lucky sa...

Ansvaret bär hon själv på, det är hon som gör allt, det är hon som får ta konsekvenserna av sitt handlande. Sjuk eller frisk.

Här gäller det att inte låta hennes känslor bli dina. Du har inte ansvar för hennes liv, du är en god människa som gör det här med goda avsikter.

PEPP!

Kom i håg att du är bäst!