tisdag 30 juni 2009

Rastlöshet i stort och smått

Funderat mycket på mitt flyktbeteende, eller vet inte vad jag ska kalla det.

Ser mitt mönster.

Hur jag vill bort, vill vidare men börjar mer och mer se att det är "vill bort" snarare än "vill vidare" som gäller för mig.

Beskrev mig själv en gång som någon "som inte vill fastna som vill vidare, ständigt på väg..." när jag skrev så kändes det bra, som en bra egenskap i motsats till alla som stannar kvar i olika sammanhang.
För mig var det skrämmande, allt detta "stanna kvar", vare sig i en relation, på ett jobb, på en plats.

Nu ifrågasätter jag mig själv, ser ett livslångt mönster av flykt.

Pötsligt känns det som om jag varit på flykt från mitt eget liv så länge jag kan minns.

När jag uttalar den tanken så börjar tårarna rinna och jag stänger av den snabbt.

Smärtan i insikten om ett liv på flykt, hur jag lämnat allt bakom mig, lämnat relationer, vänner, platser är för tung att ta in och kanske överdriver jag en smula också.

Men jag har alltid velat vara "den där unga nya som ingen har några förväntningar på", hon som alltså bara kan överraska, vara bättre än väntat, hon som kan glänsa och överträffa.

Nu kan jag inte längre vara ung men jag kan fortsätta vara ny och slippa tyngden av förväntningar, vill aldrig vara den där som varit med så länge att hon sitter inne med alla svar.

Vill inte vara andras trygghet, vill vara deras vitamininjektion snarare, den som ser med nya ögon, som rör om lite, som får dem att skratta, det är jag, ett barn alltså...eller ?

Golf - en helig ko

Gud vad det irriterar mig som inte spelar golf.

Ja, detta med hur det liksom slår ut all vett och sans och alltid är ok som orsak att vara borta från jobbet.

Det spelar ingen roll om det är vi som företag som bjuder, om det är något annat företag som bjuder in eller om det är en ren intern personalgolf.
Det är så dj-a självklart att ta sig tid för att spela golf i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Men kom igen, relationsskapande i all ära men hur många hinner ni prata med under en golfrunda ? Ja så mycket vet jag om spelet att det är max 3 personer, på sådär 5 timmar.

Vilken underbar effektivitet.

Inte nog med det utan dessutom tycks golftävlingar totalt passera alla gränser vad gäller div mutor eftersom "det är ju belöning för en prestation..." citat av min chef när jag stillsamt frågade om hon verkligen fick ta emot ett sånt dyrbart pris för sin ytterst mediokra prestation i en tävling, ja jag sa ju förstås inte det sista.

Så hennes prestation som bestod i att ta en hel arbetsdag i anspråk till att spela en golftävling resulterade alltså inte bara i en skön dag med motion och frisk luft utan dessutom i att hon fick ett pris som var värt 2-3000:-.

Nej, ärligt talat jag skriver inte det här för att jag är avundsjuk utan för att jag tycker det vilar så otroligt mycket "kejsarens nya kläder" över golfspelandet i näringslivet.

måndag 29 juni 2009

Jag förstår budskapet men kommer ändå inte att lyssna

I natt drabbades jag av magsjukan from hell.

Jag ska inte delge er några detaljer men kan konstatera att jag nog inte kommer iväg till jobbet i morgon heller.

Det bryr jag mig nu inte så mycket om däremot skulle jag ha flyttat in hos min älskling den här veckan och DET bryr jag mig mer om.

Men det är bara den här veckan.

Need I say more ?

Nej jag vet och det är därför jag säger att jag ser det tydliga budskapet som jag alltså inte tänker låtsas om.

fredag 19 juni 2009

Hon fick det där jobbet

Men hon fick inte den där mannen, inte till midsommar i alla fall.

Kanske att det inte gör så mycket längre för när jag tänkte tanken att jag måste välja så hade jag valt jobbet.

Känner mig fullständigt oövervinnerlig just nu.

Har faktiskt fått ett superbra jobb och är helt otroligt lycklig för det.

onsdag 10 juni 2009

Fruktansvärd turbo just nu

Det är för mycket nu.

Rekryteringsfirman ringer och talar om att företaget i fråga är superintresserade och vill träffa mig torsdag eller fredag.
Pressar in det på torsdag utan att egentligen veta hur jag ska få ihop det med jobbmöten och så.

I söndagskväll var jag som sagt på konsert med den stora kärleken i mitt liv, just nu ska jag tillägga.

För i måndagskväll var den här mannen på besök hos mig. Lugn, han är numera en god vän och inget mer, han sov i min gäststuga, åt middag med mig och barnen som han träffat förut och allt var jättefint och trevligt bara. Och en viktig påminnelse om att livet går vidare, att vi möts på nytt och igen och att inget varar för evigt.

I tisdagskväll roade jag mig lite med någon som är ung nog att vara min son.

Ikväll hörde den här mannen av sig. Ja det gör han rätt ofta faktiskt men just nu passade det så bra för jag var låg och ledsen eftersom jag inte kan låta bli att tjuvkika på den stora kärlekens sons facebooksida och det är fullständigt idiotiskt bara.

Men som sagt han hörde av sig ikväll och kommer till Sverige i helgen, är öppen för förslag och just nu passar det så perfekt, jag behöver verkligen prata med honom om jobb, karriär och val.
Han är perfekt i det avseendet, han vet allt om min bransch och är otroligt intelligent och smart, ja ja ja, jag gillar honom väldigt mycket.

Ja och så mitt i alltihop har jag plötsligt fått en slags hemlängtan, hem till hemstaden alltså.

Lite mycket nu.

måndag 8 juni 2009

Med massor av kärlek

Springsteen med massor av kärlek.

Jag med massor av kärlek.

Han med massor av kärlek.

Och ändå kändes det kallt och sorgligt i bröstet.

Tårarna rann när Bruce spelade "The river" och när han gjorde "Fade away" visste jag knappt var jag skulle ta vägen.

Funderade ett tag på att bara gå min väg.

För vi stod där intill varann men inte för nära, inte med armarna runt den andre utan snarare med händer som snuddade vid varandra då och då, en blick, ett leende. Men mer vågade inte han som ju inte har klarat ut sitt förflutna ännu och tankarna slog volter i huvudet på mig och landade hela tiden i den förhatliga dj-a slutsatsen "han älskar mig inte tillräckligt för att våga göra det han måste göra".

Och då grät jag lite till.

lördag 6 juni 2009

Grusigt brunt bröd

Min son är emellanåt helt otroligt rolig.

Han har någon slags knastertorr humor, kommentarer som han levererar med en gravallvarlig min och ibland så träffsäkert så man häpnar.


Som idag i affären när jag bad honom välja mjukt bröd och han frågade om jag också skulle äta av det. Mmm svarade jag och han kontrade med att höja lite på ögonbrynen och torrt konstatera "jaha vi ska alltså köpa grusigt brunt bröd..."

Två favoriter tillsammans

Här gör Springsteen och Jackson Browne "The Promised land" tillsammans.

Den kanske han spelar i morgon.

Den här kommer han nog inte att spela i morgon

Men den är en favorit och så oerhört mycket den vemodiga Bruce för mig.


fredag 5 juni 2009

Lite för ung, lite för söt och lite för vadå

Moraliskt högtstående personer kan sluta läsa nu !!

Ni andra kan få veta hur det gick till häromkvällen när jag försökte skingra tankarna lite och dejtade en söt kille i sådär 28-årsåldern.

Hockeymannen hade aviserat att vi kunde ses senare på kvällen, vilket brukar betyda ca 23.

Jag som kämpar på med min frigörelseprocess hade en söt och trevlig kille på lut som ville träffas. Och ja, just det, han är född på 80-talet....jag kan alltså lätt vara hans mamma.

Kul kul.

Vi har varit på väg att ses rätt många gånger och jag har ställt in varje gång.
Nu kände jag att ställer jag in en gång till så är det kört, slut på chanser liksom.
Så jag åkte dit och träffade honom samma kväll som hockeymannen sagt att vi kunde ses.

Det var väl ingen fara med det tyckte jag, ett sätt att tillbringa kvällen bara, liksom, eller ?

Plötsligt var klockan 21.30 och jag befann mig i mr 28 års trevliga lilla lgh, herregud se till att skicka hem mig nu....men det gjorde han inte alls, en timme senare var jag lite rufsig i håret men med hedern i behåll (nåja mer eller mindre) och upptäckte sådär en 48 missade samtal och tillräckligt många sms för att inboxen skulle blinka ilsket av overload.

Jag liksom kastade mig ut och iväg, lite sen var jag ju och svarade på det 51:a samtalet med lite ansträngd röst.
"var är du ?"
"på väg hem typ"
"jag kommer och hämtar dig"

Han hämtade mig.
Jag sa att jag druckit lite vin och det var helt sant, han frågade inte med vem, jag tror han var lite skakad.

Och jag hade inte ett uns av dåligt samvete.

Jag var nöjd med mig själv bara även om det blev lite körigt ett tag.

torsdag 4 juni 2009

Man vänjer sig

...vid att plötsligt ha en pappa till barnen som bor i samma stad som oss och plötsligt kan han skjutsa, ordna saker, ja herregud vilket annorlunda liv.
Och jag börjar se möjligheter jag aldrig någonsin haft sen jag fick barn.

...vid att kärleken gör ont, ja man vänjer sig vid det lilla, man håller till godo trots att man sagt sig att nej, aldrig någonsin mer ska jag hålla till godo.
Så gör man det ändå.

...vid att köra nästan 10 mil för att komma till jobbet, det är rätt normalt att ha en arbetsdag som börjar när jag sätter mig i bilen vid halvåtta och som slutar nångång mellan 19 och 20 när jag kommer hem.
Rubbat är vad det är.

...vid att ha en chef som jag får ont i magen av att se på avstånd.
Ännu mer rubbat faktiskt.

...vid att männen (eller pojkarna) bara blir yngre och yngre, ja alltså i relation till min egen ålder.
knasigt eller bra ?
You tell me.