torsdag 30 april 2009

I´m a soulman

Wow vilken man jag ser på TV just nu.

Inga rätt alls men ändå så rätt.

Han är för kort, för tjock, inte ett dugg snygg men har en utstrålning som slår det mesta.

Och han sjunger I´m a soulman.

Ja verkligen !

söndag 26 april 2009

Stampen var en höjdare

Men på Big Ben fick vi en egen självutnämnd "bodyguard".

Jesus vilket ställe !

Jag drog med mig några jobbarkompisar dit för att det var ett coverband jag gillar som skulle spela där.

Hade noll koll på vad det var för ställe.

Först satt vi i puben och det var ok, inte så mycket trevligt span men ändå full kontroll.
Vi blev ivrigt uppvaktade av en gigantisk man med ursprung från öst och när vi gick en trappa ner där bandet skulle spela så motade han helt på eget bevåg bort alla som försökte prata med oss, vilket vi inte direkt var missnöjda med eftersom de som försökte prata inte ens såg ut som om de skulle klara av att just prata.

Lite halvskumt och efter två låtar pep vi "toaletten", sprang upp för trappan och kastade oss ut på gatan.

Men Stampen var ju bara helt underbart, två bra band, trevligt folk överallt, ja det blev till slut en kanonkväll.

Men alltså Big Ben ?

Det utnämns härmed till ett fullständigt katastrofställe.

Blir nog ingen "Happy ending"

Trots våra tappra försök att hitta tillbaka så kraschar det gång på gång.

För många sår, för mycket förlorad tillit och två människor som gärna springer åt andra hållet så fort någon andas k r a v....

Så hur ska vi någonsin mötas vi som backar undan minsta önskemål från någon annan.

"Jag tror att det starkaste skälet till att jag stannat hos dig är för att du aldrig ställer några krav på mig"

Precis så sa jag och insåg medan jag uttalade orden att jag är en skadeskjuten kråka som behöver mycket mer tid att läka innan jag kan möta en annan människa på riktigt.

söndag 19 april 2009

Min son har såna tvångstankar

Sonen har så mycket tvångstankar att livet börjar bli väldigt svårt, både för honom och för mig.

Dags att försöka få BUP att vakna till liv igen kanske.

Men nej, jag tror jag tar mina sista sparpengar och anlitar en privat psykolog istället för att stånga mig blodig mot ett system som är helt knäckande för en människa som redan är hårt prövad när man försöker få hjälp där.

Nu skulle jag nog orka men frågan är om jag vill.

Been there done that liksom.

I flera år dessutom.

Just nu slår han igen sitt fönster ungefär 10 ggr, det gör han varje kväll ungefär vid den här tiden.

Hur i helvete trodde jag att vi skulle kunna flytta till en lägenhet ?

Hör hur han gråter nu men vet också att han blir ännu mer förtvivlad om jag går upp till honom, han vill inte visa sitt gråtande, då blir allt bara värre.

Förra veckan ringde han mig när jag var borta och gråtande bad han mig komma hem.

Ikväll kramade han mig hårt hårt länge länge när jag sa att "jag ska inte vara borta nåt den här veckan, jag kommer hem till dig varje kväll...".

Och det är inte så att han blir lämnad ensam hemma, mormor som han är trygg med kommer hit istället.

Han är 15 år min son.

Tillit

Han håller mitt huvud i sina händer, ser mig i ögonen och säger "jag ska göra allt för att bygga upp din tillit igen..."

Och jag tänker att kanske går det eller så är allt för sent nu.

Vi bodde på hotell i helgen men jag sa nej när han föreslog något gulligt romantiskt herrgårdshotell, vi är inte i något romantiskt läge, vi är för såriga och osäkra på varandra för det.
Så det blev ett ganska obefolkat mer businesslikt hotell och det var perfekt faktiskt, vi fick vara ifred och bara känna oss fram utan andra tätt inpå, utan andras blickar och öron.

Tiden försvann för att vi nästan hela tiden bara hade det alldeles fantastiskt härligt och roligt tillsammans. Vi hade några korta stunder av tårar i ögonen också men det var bara bra för mycket viktigt blev sagt.

När jag vaknade på söndagmorgon så tittade jag på honom och vågade erkänna för mig själv att han är den mest underbara kille jag mött på väldigt länge.

För all den livsglädje som ryms i honom den räcker hur långt som helst och den är sprungen ur en insikt om livets bräcklighet och tyngd och det är precis i den skärningspunkten jag tror vi möttes.

söndag 12 april 2009

Hultsfred

Winnerbäck spelar fyra dagar i rad på årets Hultsfredsfestival och det var ju tillräckligt för att jag skulle köpa biljetter.

Eller nej, det var det faktum att dottern sa att hon tyckte vi måste åka dit.

Hon och jag på Hultsfred.

Så dj-a underbart bara.

Och nej då, vi ska INTE campa vi ska förhoppningsvis bo här på gångavstånd från festivalen.

Och vi har biljetterna där det står "Hultsfred älskar Winnerbäck".

Lilla gumman

Min lilla stora tjej kommer och lägger sig i mitt knä i soffan och gråter hejdlöst.

Hon som är en fantastisk människa, ett under av kompetens och empati, hon som alltid har tid för någon annan, som engagerar sig i precis allt som finns.

Hon, min lilla tjej, är orolig för precis allt, hon oroar sig för att något ska hända mig, mormor, lillebror, pappa, pojkvännen osv.

Hennes oro går långt utanför vad som kan räknas som normalt eller sunt och jag känner hur jag inte räcker till för det räcker inte så långt att mamma säger att hon inte ska oroa sig.

Det hjälper faktiskt ingenting inser jag ju.

Så nu ska jag ordna någon hon kan prata med, någon som kan hjälpa henne på riktigt.

Lilla gumman.

söndag 5 april 2009

Ensam helg

Ensamheten kändes plågsam när jag gick min Golgatavandring från den tillfälliga famn jag tillbringat natten i på väg till tunnelbanan.

Bara lyckliga par hand i hand i den vackra varma vårsolen.

Men jag är inte del av något lyckligt par, jag är inte del av något olyckligt par heller vilket just nu t o m känns som om det vore bättre.

Så stark är min känsla av ensamhet att vad som helst vore bättre än ingenting.

Och det är ju helt förfärligt och vilken dj-a fallgrop det utgör.

Så klart nöjer jag mig med små smulor från den jag håller kär när jag är så dj-a desperat på jakt efter kärlek.

Jag vet verkligen inte när detta hände riktigt, jag som skrivit hur mycket som helst om min självvalda ensamhet och hur jag njutit av den.

Men den tillfälligt erbjudna famnen var vilsam och gav mig lättnad i ensamheten, han gav och jag tog tacksamt emot i alla avseenden.
Och allt var öppet och ärligt, jag satt t o m och grät lite under middagen när jag pratade om han som jag sörjer.
Jag grät lite på natten också och då fanns han där och tröstade.

Han sörjer att han inte förmådde älska någon fullt ut och känner skuld inför det så för honom var det en tröst i sig att finnas där för mig.

En spegling på många sätt.

Min Parisman är en enastående bra man.

torsdag 2 april 2009

Vi gråter ikapp jag och sonen

Så efter den underbara kvällen som var en milstolpe så kom då helveteskvällen.

Son och dotter har slagits, saker har gått sönder.

Barn har gått sönder både inombords och på utsidan.

Sonen låter sig inte tröstas, däremot har han parkerat sig i soffan utanför mitt sovrum där han ligger och gråter och berättar högt att han är den misslyckade i familjen.

Så fort jag närmar mig honom så skriker han bara att jag ska försvinna.

Gissa vem som känner sig som den misslyckade i den här familjen.