lördag 31 januari 2009

Sjukdom och livsinsikt

Dotterns pojkvän som är det raraste man kan tänka sig har det lite jobbigt.

Båda hans föräldrar har med kort mellanrum drabbats av cancer. Mamman har fått behandling och är väl just för stunden förbi det allra värsta men pappan mår inte alls bra.

Nu ringer dottern från bussen (de har varit iväg och åkt skidor idag) och frågar om de kan sova här istället för pojkvännens pappa orkar inte.
Ja men självklart går det bra men pojkvännen är så rädd för att vara till besvär eftersom de var här igår också, åt mat och så.
Jag erbjuder mig att fixa mat och han säger "nejtack det behövs inte", det är klart att det behövs tänker jag och funderar samtidigt på hur han känner sig inuti.

Hur känner sig en tonåring inuti vars båda föräldrar just för stunden är drabbade av cancer och där pappan mår så dåligt att han bara vill vara ensam ?

Och jag tänker på hur livet är, hur skört allt är och svårt ibland och hur dj-a tacksamma vi ska vara för att vi får vara med, får uppleva saker, både gott och ont, för vi lever ändå och det är alltid bättre än det motsatta.

Och jag tänker på min underbara dotter som finns där för sin pojkvän, som bryr sig och är snäll och hur hon finns för sin pappa som inte heller mår så bra och jag tänker att jag lyckats förmedla någonting alldeles väldigt bra till henne och att hon är värd all min uppskattning och respekt och kärlek förstås.

måndag 26 januari 2009

Bruce - Stadion - juni

Håll med om att det låter helt underbart !

Jag har lyckats boka biljetter idag, är så dj-a nöjd med det.

Men det tog några timmar av otrolig irritation över det nya Eventim och så plöstligt var jag inne i bokningen och blev så nervös att jag knappt visste vad jag gjorde trots att jag noga bestämt exakt vad jag skulle satsa på.

Så nu är jag helt nöjd med nya Eventim som alltså hade biljetter kvar när jag äntligen lyckades komma in sådär tre timmar efter biljettsläppet.

Gud så mysigt det ska bli.

Ni vet väl att det kommer vara en alldeles underbar sommarkväll då ?

söndag 25 januari 2009

Jag ångrar mig idag

Det är ju alltid så.

Att värsta klyschan faktiskt också är sann.

Man ångrar bara det man inte gör !

Idag ångrar jag att jag inte hängde med några kompisar ut igår.
Nej istället pratade jag länge länge med bästa väninnan i telefon, grät hur mycket som helst över hur livet blev. Pratade om barnens pappa och hur svårt allt är med det.
Sen hällde jag i mig för mycket vin så idag är jag ju lika dj-a seg som om jag hade varit ute en sväng och skrattat lite istället.

Inte en hemmahelg till, ensam med barnen, måste ut, måste få lite luft.

torsdag 22 januari 2009

Att läsa någon annans dagbok

Det är en oerhörd rikedom att få göra det.

Att helt anonymt få gå in i en annan människas liv, tankar och känslor.

Att kanske förundras, förfasas men också stärkas i jämförelsen.

Det är ett annat liv nu.

Förr, då läste jag böcker en masse, jämt och hela tiden, relaterade, funderade och försökte skaffa mig erfarenheter via litteraturen.

Nu läser jag bloggar, hit och dit, olika hela tiden men ofta eller nästan alltid de som är en slags dagbok.

Det ger mig faktiskt fantastiskt mycket.

Så mycket att jag till och med inte längre behöver lika många vänner att älta saker med.

Nej jag gör det på egen hand via bloggarna.

Det är stort.

måndag 19 januari 2009

Roger Rörmokare

Börjar få en liten samling av "Löjliga familjen" i min telefon.

Ni minns väl kortspelet med det namnet ?

Hur som helst så döper jag mina hantverkarmän till namn där jag lägger till deras yrke som ett efternamn i adressboken.

Rörmokarfyndet heter faktiskt Roger.

Mitt hjärta klappar varmt för dessa män, känns som en rikedom när jag ser deras namn i boken, Martin Trädgård är ett vackert namn, sen har vi Håkan Snickare och nu senast fick jag lägga till Per Datahjälp.

Livskvalitet är en hel hög av hjälpande händer inlagda i telefonboken, då känner jag mig trygg.

söndag 18 januari 2009

En gala för Obama

Tittar just nu på TV 8 som direktsänder en gala för Obama från Washington vid Lincoln Memorial.
Sonen messar att "mamma där har vi ju stått" och jag känner mig stolt.

Stolt över att jag tagit mina barn ut i världen, stolt över att de stått där uppe och tittat ut över Capitol Hill, stolt över att de sett mer än bara sin egen bakgård och att de faktiskt kan relatera till sånt som händer på andra platser i världen.

Ryser lite när jag tänker på att det ofattbara har inträffat, att USA får en svart president.

Det är ju så stort att man inte förstår.

Jag minns New Orleans för 25 år sedan där man fortfarande kunde se tydliga tecken på raslagar som försvann för inte alls så länge sen, egentligen inte förrän 1964 med "Civil Rights Act" och minns Martin Luther King som blev mördad så sent som 1968.

Obama är född 1961.

Det är faktiskt helt fantastiskt och jag är innerligt glad att han vann.

En helg med mycket ensamhet

Igår kändes det som om jag drunknade i ensamhet.

Tidigare har jag känt mig fri och stark t ex när jag besökt det stora köpcentrat och iakttagit alla par som sett allmänt missnöjda och irriterade ut.
Då har jag kryssat fram på egen hand, fullt nöjd med att inte behöva ta hänsyn till någon annans önskningar och behov.

Men igår så kände jag bara ledsen ensamhet när jag såg alla andra som var i par eller grupper.

När jag sen körde hem genom villaområdet så tänkte jag på alla de som bor här runtomkring och som tidigare ingick i nån slags naturlig umgängeskrets. Den där kretsen som jag trillade ur när exet flyttade.

Städade bland gamla papper och hittade en almanacka från 2004 där det en lördagkväll stod "hem till J och H" och jag får panik när jag absolut inte kan komma ihåg vilka de var. Så stort och spretigt var umgänget på den tiden att jag inte ens minns vilka alla var.

Och nu består mitt sociala liv nästan bara av att gå ut på stan med mina singelkompisar nån enstaka gång när de har pengar eller hundvakt eller vad som nu ska till.
Kanske att jag hade tänkt mig livet lite lättare när barnen blev större, mer frihet att röra sig men snarare att jag tycker att mitt liv var mycket rikare när de var små.
Dagarna tillbringades i idrottshallar och i ridhus, kvällarna var en jakt på att liva upp tillvaron med ständiga besök, middagar, fester med andra småbarnsföräldrar.

Och nu bara tystnad.

Jag har skrivit om det här många gånger och jag känner inte så här hela tiden men jag märker att det kommer oftare nu än för ett år sen och det skrämmer mig att ensamhet är något som kan drabba även mig.
Jag har nog alltid trott att jag varit en ensamvarg, en som njuter av frihet och tystnad mer än något annat men det kanske bara varit omständigheterna som gjort att det alltid saknats i mitt liv och att jag därför alltid strävat dit.

Nu när det tycks vara inom räckhåll så blir det plötsligt inte det jag mest av allt önskar längre.

fredag 16 januari 2009

Stockholmsdusch och sovloft

Vet ni vad "Stockholmsdusch" betyder på mäklarspråk ?

Det betyder att det faktiskt inte finns någon dusch i badrummet utan att badrummet i själva verket är en toalett där nån monterat en duschslang på handfatet och kallar det för dusch.

Men gud, plötsligt känner jag mig extremt gammal och bekväm när jag inte riktigt förstår hur det ska fungera. Jodå jag minns London för hundra år sen, där fanns det också såna duschar.

Usch och blä, man ska alltså i princip stå på toastolen och duscha ner hela den ynkliga lilla toaletten hållandes en duschslang i handen samtidigt som man försöker schamponera och tvåla in sig.

Ok sånt är för ungdomar, inte för mig, gammal och bekväm som jag blivit.

Jag minns med ett leende en gammal pojkvän med en gammal omodern lägenhet på Hagagatan där det inte heller fanns dusch men eftersom han var en blivande ingenjör så uppfann han en egen variant bestående av en rockring, ett plastskynke och en badbalja placerad på köksgolvet, det funkade faktiskt alldeles utmärkt, förmodligen bättre än en sk "Stockholmsdusch".

Så nästa hatobejkt nu när jag kollar runt lite på små 1:or att övernatta i då och då.

Sovloft.

Men herregud, klättra upp till sängen på en liten stege, slå i huvudet, ramla ned när man är kissnödig mitt i natten, för att inte tala om när man vill använda sängen till annat än att sova i !!!

Så osexigt så man dör ju, jag ska nu inte plåga er med detaljer men med lite fantasi tror jag nog att ni själva kan räkna ut hur kul det blir med sex på ett dj-a sovloft.

Jag ska INTE ha nåt sovloft.

Men en liten lägenhet ska jag ha.

tisdag 13 januari 2009

Jag älskar Pelle Fosshaug

Ska titta på "Mästarnas mästare" och ser att Pelle ska vara med.

Han har, för den som inte vet, varit bandyns "bad boy" i evigheter, stor stjärna men också väldigt bespottad.

Jag har länge vetat att han har adhd och för ett tag sen var han med i ett tv-program som handlade om just det.

Där bjöd han på sig själv på ett fantastiskt sätt.

Pelle !!!

Du är min hjälte.

Nu ska jag heja på dig.

lördag 10 januari 2009

Kanske äntligen en pappa

Jag har skrivit mycket om barnens pappa.

Ofta argt och frustrerat, kallat honom alla möjliga hemska saker.
Ibland hellre önskat att han var död än den fruktansvärt dåliga pappa han varit för barnen.

Så många svek att de inte går att räkna ens i hundratal, en extremt dålig förebild i alla avseenden.

De har aldrig bott med honom, vi skilde oss när den yngste bara var några månader och sen dess har vi bott i olika städer. Han har ibland träffat dem lite mer än bara några timmar i månaden, ofta har det hängt ihop med att han haft en kvinna som också haft barn och då har det ju passat bra.

Nu har han varit sjuk länge, svårt sjuk, verkligheten har hunnit ikapp honom kan man säga.

Han är en skugga av den han var, en spillra och jag tycker inte illa om honom, jag känner en slags ömhet för honom nu när han mest har ångest över vad han gjort med sitt liv, vad han gjort mot sina barn.

Ja det är en syndare som vaknat.

För några veckor sedan flyttade han hit till vår stad.

Om han nu bara håller sig någorlunda frisk så har jag efter 15 år kanske äntligen en pappa till mina barn.

Det känns oerhört märkligt och stort samtidigt.

Livet vänder.

Kanske.

torsdag 8 januari 2009

Dikeskörning

Hade bestämt mig för att nu fick det vara slut.

Nog med dumheter.

2009 ska vara ett år där jag bara ska ge den något som också ger tillbaka till mig.

Och det ska väga någorlunda jämt.

Vilket fullständigt diskvalificerade hockeymannen från listan över tänkbara män i mitt liv.

Så när jag kom hem från Paris så lät jag helt enkelt bara bli att höra av mig, precis som han gjort så många gånger. Det gick bra för att jag hade makten på något konstigt sätt, dvs han var den som tog kontakt senast. Jag trodde nog inom mig att han skulle undra och fråga men nej då, i hans värld är ju det ett helt normalt beteende. Han kan prata och sms:a kanske 10 gånger per dag under en tid och sen kan han ha noll kontakt i 3-4 dagar utan att det bekymrar honom.

Det har ju bekymrat mig, eller rättare sagt det har nästan knäckt mig med denna inkonsekventa förmåga att hålla kontakt från hans sida.

Men igår kväll kunde jag inte hålla mig längre utan skickade en bild jag sparat på blommorna jag fick av honom före jul och skrev något om vemod och sorg.

Och han svarade direkt, oförstående inför mitt vemod och frågade när jag kommit hem från Paris.

Jag skrev tillbaka, det gick några sms fram och tillbaka, tyvärr spårade det ur och jag skrev massvis med dumma saker och nu har han makten igen, för nu var det jag som hörde av mig sist och han svarar varken på sms eller i telefon.

Så den där sköra lilla känslan av balans ligger nu i diket och kvider över min eviga svaghet.

onsdag 7 januari 2009

TV-inspelning

Idag har det varit tv-inspelning hela dagen och mitt stora bekymmer de senaste dagarna har handlat om vad jag skulle ha på mig och hur jag skulle göra håret.

Gud, jag är så ytlig så det är bara att kapitulera, jag försöker inte ens låtsas längre.

Ytan är så viktig att anledningen till att jag var där liksom inte dök upp i huvudet förrän allt var försent och jag stod där i mina snygga kläder och mitt inte så snygga hår eftersom en rask promenad från Karlaplan och en ännu raskare språngmarsch till logen gjorde mig helt genomsvettig.

Plötsligt stod jag där i strålkastarljuset och insåg att det inte handlade om hår eller kläder utan jag skulle bevisa att jag hade en hjärna också, där innanför det piffade skalet.

Det hade jag inte.

Inte idag, inte där.

Kanske låg den kvar inne i sminket, eller så glömde jag den hemma när jag ägnade så förbannat mycket tid åt att prova kläder.

Eller så har jag ingen egentligen, jag har bara inbillat mig det hela tiden och det här var det ultimata beviset på att hela jag är jättefejkad.

Så skönt det känns att ni inte kommer att kunna se programmet.

Det räcker så bra så bra med alla på jobbet.

måndag 5 januari 2009

Min son skrattar så han tjuter

Han har en kompis här och de spelar tv-spel.

De skrattar och tjoar, de låter hemskt mycket och klockan är midnatt.

Men vad gör det, absolut ingenting.

Sonen min, så länge du skrattar så är jag lycklig.

Det är ju inte någon vanlig situation precis.

söndag 4 januari 2009

Paris 3

Höll ju på att glömma bort det sista mötet.

Precis innan vi skulle åka till flygplatsen så dök han upp, ja just han som var som gjord för mig eller så skrev jag sist i alla fall.

Det var ett trevlig möte väl övervakat av sonen som efteråt frågade "seriöst mamma, VEM var det där ???"

Min superanalyserande son som hade tusen frågor och kommentarer kring att vårt möte inte förefallit så spontant som vi låtsades.
Han hade ju rätt i allt men vad ska en stackars mamma säga, jodå sonen min det är en nätdejt och jadå vi hade i hemlighet tänkt träffas här i Paris men du och hans son var ju liksom lite i vägen.

Sånt säger man förstås inte.

Och ja, han var en intressant bekantskap även i verkligheten.

lördag 3 januari 2009

TV-reklam på väg till Arlanda

Just det, när jag åkte till Arlanda med Arlanda Express så var en av mina fd (eller ?) älskare på TV säkert 4-5 gånger.

Det är lite kul med sånt tycker jag.

Ja ja som om det händer så ofta då, att nån av dem är på TV.

Men han är ju det.

Och frågetecknet sitter där eftersom han åtminstone ibland läser min blogg men kommenterar gör han aldrig så vitt jag vet.

Nåväl nu fick ni något att fundera på.

Paris 2

Det hände viktiga saker i Paris.

Jag skickade nyårshälsningar med mobilen och råkade (nåja) skicka till min vän schweizaren, nej han är inte det men han bor där. Han är nog aldrig omnämnd här i bloggen men har funnits i mitt liv till och från några år nu.

Han svarade och tyckte att vi borde ses snart igen, det tycker han alltsom oftast men det blir sällan så eftersom han bor där och jag bor här.

Dessutom är han gift, ahh denna lilla parentes.

Men jag gick där på gatorna i Paris och tittade i skyltfönster på vackra kläder och tänkte att han är en av få jag känner som klär sig så och är fullständigt underbart världsvan och så självklar i alla sammanhang.

Då ställde jag hockeymannen bredvid honom och det blev intressant för där och då så krympte min hockeyman rätt mycket och jag insåg att schweizaren är så nära min drömman som det går att komma.

Just den här är ju lite upptagen men det finns väl fler, eller hur ?

Restauranger i Paris

Jag har ätit en massa god mat men tyvärr druckit dåligt vin, det blir ju lätt så när man är själv och bara beställer vin per glas.

Sista dagen åt jag den dyraste lunch jag någonsin ätit när jag och sonen hamnade på en utsökt liten fransk restaurang med sådär riktigt superarroganta kypare som bara finns i Paris tror jag.

Vi välkomnades av en mycket trevlig hovmästare och där blev man ju lite lurad kan jag säga.

För sen kom en servitör som när vi inte kunde bestämma oss utan bad om ett par minuter till fick nåt vilt i blicken och sen liksom vägrade notera oss på säkert fem minuter.

Men då djävlar då spände jag blicken i hovmästaren och viftade menande med menyn och visade tydligt att här sitter inte någon mesig turist som ni kan behandla som ni vill.

Hovmästaren skickade då fram en annan servitör vilket förmodligen gjorde servitör nr 1 galen av ilska.

För när han ändå var tvungen att leverera fram maten så satte han ner den på bordet samtidigt som han tittade i taket.

Hans liv är nog inte så roligt var jag tvungen att tänka för att liksom inte hugga gaffeln i benet på honom när han gick förbi.

Gott var det men sjukt dyrt, har totalt förträngt den notan, dricks blev det INTE.

På nyårsafton var jag lite orolig för att allt skulle vara bokat och att vi skulle bli tvungna att köpa nåt på gatan men så var det absolut inte.

Alla restauranger hade speciella nyårsmenyer som givetvis var dyrare än vanligt men vi hade tur och fick en helt suverän middag på en trevlig restaurang, enda minuset var att vi satt ute på den inglasade verandan och efter ett par timmar var det lite kallt.

En annan kväll blev det lite jobbigt framförallt för sonen när hans mamma två gånger i rad reste sig och gick från en restaurang där vi satt oss och fått menyer.

Tyckte jag också var jobbigt men till skillnad från den där rädda Tricky som en gång började skriva här så är jag numera inte så rädd.

Första stället fick vi sista bordet och efter en liten stund förstod vi varför, två meter från köksdörren och där sprang alla förbi, ljudet var högt och jag insåg att den här middagen kommer jag inte att njuta av så vi reste oss och gick.

Nästa ställe hade en ganska billig meny och det visade sig vara en extrem turistfälla.

Av en händelse tittade jag på vinlistan bara för att kyparen dröjde lite, det skulle han inte ha gjort för jag trodde inte mina ögon när jag såg att en läsk kostade 8 euro. Jag lämnade över den till sonen som har bättre ögon för säkerhets skull och faktum var att alla drycker kostade mer än dubbelt så mycket som på normala restauranger.

Så då gick vi därifrån också.

Tänkte då på när jag var i Paris första gången med mina föräldrar.

Jag var 14 år och absolut allt som mina föräldrar gjorde var pinsamt.

På en restaurang tappade kyparen en hel pizza i knät på min pappa och jag nästan dog för att det var så pinsamt.

Så här i efterhand är det ju svårt att förstå för det var ju inget min pappa gjorde men ändå skämdes jag.

Paris 1

Tror jag är klar med Paris nu.

Jag åker inte upp i Eiffeltornet en gång till.

Jag går inte på Louvren en gång till.

Framförallt tänker jag inte köa mig in till dessa sevärdheter en gång till.

Paris=köer och jag kan berätta att runt nyår var det helt galet mycket folk.

Det som var roligt med mycket folk var nyårsafton när jag och sonen trängdes med vad som måste varit hundratusentals människor på ett fullständigt magnifikt Champs Elysée.

Det var en fantastisk upplevelse som varken han eller jag någonsin kommer att glömma.

Jag har saknat er

Så enkelt är det kära bloggkompisar.

Fyra dagar i Paris och det jag saknat mest av allt är kontakten med er alla.

Jag är ingen typiskt superkommenterare, en del bloggar som jag läser jämt kommenterar jag nästan aldrig hos vilket inte innebär att de betyder mindre.
Det liksom bara är olika.

Men vad konstigt det ändå är med den här kontakten, eller hur ?

Två veckors semester nästa gång men då får det nog bli lite internetcaféer för så här länge kan jag inte vara utan er förstår ni väl.

Jag ligger efter

Och hjälp vad ni har hunnit skriva nu då när jag varit borta.

Sitter här mitt i natten och svär lite över att min plan gick om intet.

Istället för att komma hem hyfsat ikväll (nej igårkväll men ja ni fattar) så kom jag hem efter midnatt för att nån dj-a idot hade spytt på toaletten på det Air France plan som skulle flyga hem oss från Paris.
Men HUR lång tid kan det ta att städa en toalett ??
Ja i Paris tog det en timme.

Så hur som helst här sitter jag med ett glas Chablis mitt i natten och toknjuter av min egen säng, mitt VARMA hem, för gud gissa hur kallt det är i Paris och hur kallt det är INOMHUS i Paris när det är noll grader ute.
Typ 12 grader inne kanske, nej men det kändes så.

Återkommer med mer om Paris.