onsdag 30 december 2009

Status på facebook

Jag visade honom min facebooksida.

Han har ju ingen och jag ville visa lite saker jag skrivit som berört honom och bilder jag lagt ut på platser vi varit och så.

Vi klickade runt och han kommenterade min status som singel med ett leende...."så du är singel...".

Om han bara visste hur jag längtat efter att få ändra den där statusraden.....

Men jag tänker inte ändra den förrän han är mogen att berätta för sina barn om mig och det lär ju dröja med tanke på allt som hänt.

söndag 27 december 2009

Barcelona

Äntligen är vi på väg dit.

Jag och sonen.

Han fick det i julklapp men jag har bara bokat flyget än så jag tar gärna emot tips om bra hotell eller åtminstone tips om bra lägen.

Och så klart ska vi se på fotboll.

Men först ska jag och barnen ta en liten tur till Fuerteventura.
Just nu säger prognosen att det kommer vara 25 grader varmt och solsken....ahh.

En kärleksfull jul

Ja vi har haft en alldeles underbar kärleksfull jul.

Han med stort h eller hockeymannen som han oftast kallats här har alltså bott hemma hos mig hela julen, i tre dygn har vi levt så nära man kan och det har bara känts bra.

Han har pysslat här hemma hos mig och jag har njutit av såna enkla saker som att någon plötsligt diskar hemma hos mig, någon skottar snö, någon sopar av snön från min bil.
Jag har njutit av att handla mat tillsammans med någon, laga mat tillsammans.

Jag har njutit av att ha någon här som bryr sig om mig, som ser mig, som kramar om mig när han går förbi, som säger att jag är så fin.

Han stannade kvar när barnen kom hem och vi åt middag tillsammans, vi hade trevligt, ja t o m roligt, det var många skratt, ja han passar in i min familj med sitt sätt.

Nu har han åkt och jag njuter av det också.

fredag 18 december 2009

Östrogenklubben

gick jag just med i, eller nej om den funnits på facebook så hade jag ändå inte gått med.

Känns väl så där...

Inte så ungdomligt om man säger så.

Litet plåster på rumpan som ska göra så att jag kan sova på nätterna igen utan att vakna en gång i timmen i en sjö.

"Kan man ta bort det en stund utan att det gör nåt ?"
frågar jag och tänker att i vissa situationer i livet är det inte så dj-a kul att ha plåster på rumpan.

Man blir äldre och som Winnerbäck sjunger "är det jobbigt att man blir äldre eller är det kul att vara med !!?"

Det är kul att vara med och vad gör ett litet plåster på rumpan egentligen !

tisdag 15 december 2009

Vi ska fira jul tillsammans

Jag hänger nog inte med själv riktigt, men nu ska vi fira jul tillsammans, bara han och jag.

Gissa hur det känns mot bakgrund av allt som hänt på senaste tiden, ja typ senaste 1½ året.

Mycket märkligt och kanske lite lite lyckligt också, men den där lyckokänslan släpper jag inte fram så lätt, inte efter allt som hänt, alla bakslag.

torsdag 10 december 2009

Cityläge

Håller andan nu.

Provgick idag, det tog ungefär 3 minuter från lägenheten till Kungsgatan.

Japp, har nästan en lägenhet mitt i city.

Det är liksom krypavstånd till ALLT.

Så jag håller andan nu.

lördag 5 december 2009

Winnerbäck i Leksand

Där blev det liksom dubbel kärlek på alla sätt.

Var där med hockeymannen som nu faktiskt kan kallas kärleken men hur länge, det vet vi inte.

För flera månader sen skickade jag ett sms till honom där jag skrev ungefär så här "ja jag vet att jag är en romantisk idiot men jag skulle så gärna vilja se Winnerbäck i Leksand med dig...."

Så för en vecka sen var det han som sa att det hade varit så mysigt om vi gjort det. Jag kollade snabbt att det fanns både biljetter och hotell att boka och så var vi på väg.

Vi bodde här, så mysigt och romantiskt som det bara kan bli.

Vi såg Winnerbäck och vi träffade gamla vänner till honom, det var en ljuvlig kväll.

Men så i bilen hem dagen efter så slog ångesten till igen, han var låg, jag tittade envist ut genom fönstret med tårarna rinnande utmed kinderna.

Fan så dj-a svårt livet är.

måndag 30 november 2009

Turboliv

Vi pratar framtid, vi pratar jul, vi pratar drömmar och resor.

Och så har vi ett par dagars ångest och ledsamhet när jag tänker att nu nu är det över, det går inte längre.

Så kommer vi igen och igen och igen....

Och pratar mer drömmar, framtid och t o m lite Winnerbäck.

Så gråter vi ett par dagar igen och livet är grått och meningslöst.

Just nu är det soligt och glatt, just nu är det Winnerbäck i Leksand på fredag.

Vi får väl se om formtoppen håller i sig till dess.

torsdag 26 november 2009

Vi bryr oss väldigt olika mycket om varandra

Så skrev jag nyss när han gav mig fullkomliga idiotsvar på mina sms.

Igår kväll ca 21 "jag går sönder...orkar inte mer"

Jag svarade, han svarade inte igen och jag var orolig.

Idag ca 08.00 kommer ett gulligt omtänksamt litet sms om en lägenhet han sett som skulle passa mig.

Ca 12 svarar han på en direkt fråga att "jag mår jättedåligt"

Jag skickar 3-4 sms utan svar, det sista helt dj-a bedrövligt krypande "vill hålla om dig, stannar i stan ikväll...."

Inget svar på 3 timmar, då skickar jag "jag blir orolig när du inte svarar"

"Jag är på hockey"

Jaha och jag blir skitförbannad för han växlar mellan att vilja ta livet av sig och vara på hockey.

Jag svarar bittert och under min värdighet "jag har just kommit hem efter att ha kört 70 mil idag....så du vet...och inte behöver oroa dig för mig...."

Då svarar ärkeidioten "var det inte jobbigt att köra ? "

"Är du dum i huvudet skriver jag, klart som fan att det var jobbigt, förstår du ingenting ??"

Så kärleksfulla är vi alltså.

Point of no return känns det som.

Nån som trodde det var över ?

De sista två veckorna i mitt liv har varit så intensiva och så fruktansvärt upponer att jag bara inte haft varken tid eller kraft att skriva ett enda ord om allt som hänt.

Jo jag avslöjade honom, jag ringde som sagt till hans flickvän och sen mailade jag eftersom hon absolut inte trodde mig och krävde bevis.

Det var dumt.

Det var dj-igt dumt helt enkelt, att jag mailade alltså.

För det som är nedskrivet kan spridas och kommer att bli ihågkommet för evigt.

Det hade räckt med ett telefonsamtal.

För det hade hon inte kunnat skicka vidare till sina barn som hon gjorde med mitt mail.

Hon lät dem se allt jag skrivit, hon berättade varenda liten detalj, sånt som bara var avsett för vuxna ögon.

Han hatar mig först tror jag, han skickar arga sms, han ringer och jag svarar inte.

Efter två dagar svarar jag i telefon och han frågar varför varför varför....

"För att det finns en gräns" svarar jag.

Och han berättar nu det han aldrig tidigare sagt om hur han varit pappa åt hennes pojkar i 7 år, att de inte har ngn kontakt med den biologiska pappan och att han nu förlorat dem för de är lojala med sin mamma och de skickar mail till honom där de tycker det varit bättre om han dött för då hade de haft sin fina bild av honom kvar....

Och jag tänker att livet är värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

Efter tre dagars fullkomligt krig kapitulerar vi båda i ett flera timmar långt telefonsamtal där vi gråter tillsammans.
Han kommer till mig, vi känner glädje och kärlek i ett helt dygn och jag tänker att så här lätt kan det inte vara.
Dagen efter är han bottenlöst ledsen och skickar sorgliga sms igen, han gråter och kan inte förlåta, kan inte förstå.

Två dagar senare säger han förlåt och vi längtar båda så mycket efter varann, vi ses igen och har en underbar kväll och natt tillsammans och sen bryter helvetet ut dagen efter när han får total ångestattack och inte kan se någon anledning alls att fortsätta leva.

Ja sådär har det nu varit, fram och tillbaka. Jag inser någonstans att detta inte är möjligt, han kommer aldrig förlåta mig för att jag gjorde det jag gjorde även om han samtidigt säger att det är han som är upphov till allt från början.

Han sörjer förlorade barn, han sörjer inte henne alls men han är ledsen för det han gjort och det är väl ändå ett gott tecken.

Men hur ska vår kärlek överleva detta ?

lördag 21 november 2009

PINK

Maja som jag såg Pink med lägger ut favoriten nr 1 "Please don´t leave me" och jag vill att ni lyssnar på den här som är bland det starkaste hon gjort och just nu är texten exakt vad jag skriker ut i min ensamhet.

tisdag 10 november 2009

Jag avslöjade hans otrohet

genom att först ringa flickvännen och berätta.

Hon trodde inte på mig alls så jag frågade om hon verkligen ville veta för i så fall skulle jag skicka ett mail med alla bevis hon behövde.

Hon ville veta.

Jag skickade och det är bland det värsta jag gjort i hela mitt liv.

Hon svarade efter en timme att hon var helt förstörd men ändå glad att allt kommit fram.

När jag ringde hörde jag honom i bakgrunden sen ringer han mig från sin mobil, jag svarar inte, då kommer flera sms i rad där han hotar med att ta livet av sig och säger en väldig massa hemska saker.

Sen har jag inte hört ett ljud mer.

Jag mår illa och det känns som om jag aldrig mer kommer att bli glad igen.

Uppdatering:
Klockan är snart 13 dagen efter och hela förmiddagen har jag legat i sängen och "pratat" med flickvännen via mail och med honom via sms.

Hon skrev precis så här till mig: "Han kommer inte att ta livet av sig. Det är han alldeles för feg för och det vet han att jag tycker. Det är så enkelt att ta till det för att alla helt plötsligt ska tycka synd om honom mitt i allt. Du ska verkligen inte känna skuld.
Allt är hans fel helt och fullt. han har tagit egna beslut och fullföljt dem till 100 %. Ingen av oss kan ändra på honom. Men det är ngt fel , på riktigt, i hans huvud."


Allt det här påminner om en sång med Monica Zetterlund....helt absurt hur jag fått kontakt med henne och vi liksom reder ut saker oss emellan, hittar lögner och dubbelspel, tror vi skulle kunna varit vänner faktiskt.

Dessutom kontaktade jag en annan tjej vars namn jag sett fladdra förbi och som jag känt obehag inför, det visade sig vara en gammal flickvän från förr. Hon och jag har pratat i telefon länge och väl, underbar människa som tog sig tid för trasiga mig.

Plötsligt befinner jag mig i nån slags märklig kvinnogemenskap på en ytterst ovanlig grund men dock och jag känner mig stärkt av allt detta, det hjälper otroligt mkt.

lördag 7 november 2009

Klimakteriet eller tog livet slut nu ?

Vill inte verka dramatisk men det känns fan så just nu.

"Hur kändes det att fylla 50 ?" frågar folk och de som är yngre vill ju helst höra det där svaret att "absolut ingenting, allt känns som vanligt".

Men det känns inte alls som vanligt för två veckor innan jag skulle fylla år så vaknade jag på nätterna och var helt genomsvettig, tänkte förstås att jag var helt superstressad eller höll på att bli sjuk.

Men nej, glöm det för jag vaknar fortfarande på nätterna, typ en gång i timmen och måste byta sida i sängen, vända på täcket, ha en handduk att torka mig med, ja ni fattar.

I natt vaknade jag och var helt svettig i ansiktet också, det var lite nytt.

Jag vet inte hur det är för er andra men jag var så oförberedd på denna sjö som jag simmar runt i på nätterna.

Det är ju inte bara så att det påverkar hela livet när man sover en timme i taget och sen måste stöka runt i sovrummet innan man kan somna om det finns ju mer som blir jobbigt.

Typ att sova två personer tätt ihop, det känns inte aktuellt längre kan jag säga.

Googlade lite på klimakteriet och blev så dj-a deprimerad att jag grät i en timme minst.

Så totalt har jag förträngt detta att jag inte vet någonting, inte hört någon prata om det eller jag har väl inte lyssnat, inte velat ta in ett enda dugg av detta hemska.

lördag 31 oktober 2009

Jul i Berlin

Så närmar sig den där helveteshelgen igen då.

Hur kan det vara dags igen ?

Pappan lockar med stora släktjulen och vad har jag att kontra med ?

Jo mig själv och mormor.

Fattar ju att jag drar det kortaste strået som vanligt.

Inga barn på jul men nyår, jo då får man ta hela ansvaret.

Så kanske Berlin är ett alternativ, just nu 600 kr för t o r om man åker dit 23 dec och hem 26 dec.

Nej jag är inte konsekvent

...inte ett dugg.

Så inte undvek jag att tänka på allt sånt jag inte skulle tänka på.

Nej varför skulle jag helt plötsligt bli förnuftig eller konsekvent bara för att jag blivit äldre och klokare.

I fredags åkte jag över den där dj-a Tranebergsbron och parkerade mig på en gata i Bromma.

"Kan du vara så snäll att säga rakt ut om du inte vill träffas mer !!!"

"Men det vill jag ju, jag vill vara med dig jämt och hela tiden !!! "

Så varför är vi inte det då ?

Hur kan livet vara så förbannat svårt ?

Varför kraschar vi om och om igen när vi båda bara vill vara med varandra ?

Jag är tillbaka på ruta ett och jag är inte ett dugg klokare.

söndag 25 oktober 2009

Sånt här vill jag inte läsa på facebook

"sitter i soffan och dricker vin, väntar på sonen som ska komma hem från Linköping, maken är i köket och lagar middag. Mysigt ! "

Ja jag är en avundsam småaktig människa.

Men facebook får mig emellanåt att vilja kräkas eller bara slå någon i huvudet eller nåt annat moget i den stilen.

Så mycket dj-a gullande hit och dit, men lägg av pls, skriv om skit, skriv om jobbiga saker, skriv om strejkande datorer, trasiga cyklar, trasiga hjärtan och bakfylla.

Men skriv inte om era gulliga dj-a liv, håll det bakom gardinerna, tack !!

Teknikstress

Köpt en begagnad dator från jobbet och nu är det 4:e gången jag försöker få igång den och när jag äntligen får den att hitta cd:n med windows så säger den "det finns ingen hårddisk i datorn...".

Men ursäkta ??

Finns ingen hårddisk, vad finns det då ?

Nog för att jag visste att datorerna skulle vara rensade på allt men inte precis ALLT inkl hårddisken....

Dessutom är det förstås från gamla jobbet vilket gör att jag snart slänger den där dj-a datorn i soporna nej just ja det gör man inte, MAN MÅSTE ÅKA MED DEN TILL ÅTERVINNINGEN...så visst jag ringer min gamla IT-avdelning en gång till och piper/ber snällt för man kan ju inte ringa sin gamla IT-avdelning och skrika rakt ut "va fan håller ni på med ??!!!"

Nej det kan man ju inte, eller....?

Tur att det var vintertid idag

annars hade jag vaknat på eftermiddagen och vilken dj-a ångest DET hade gett då.

En skön kväll på stan med både gamla och nya vänner som tyvärr segade iväg och blev mycket senare än vad jag tänkt och framförallt helt okontollerbart många glas vin.
De sista två fick jag av någon "snäll" kompis som gick till baren och handlade åt mig som satt ner...jag hade behövt gå till baren själv för att just konstatera att det inte behövdes mer vin och att världen faktiskt snurrade lite när jag stod upp.

Japp världen snurrade och den fortsatte snurra hela vägen hem i taxin och den snurrar nog fan fortfarande och jag är för gammal för sånt här nu, framförallt hatar jag att söndagen försvinner in i alkodimma och ångesten hamrar hårt i ryggen över allt som inte blev gjort idag heller.

Har något vagt minne av att vi bestämde att vi ska åka på kryssning hela gänget om några veckor, herregud, just nu känns det som en fruktansvärt dålig idé.

Men nöjd över att jag inte skickade några dumma sms alls i natt trots den förlorade kontrollen, skickade verkligen bara till han som nästan alltid svarar på en gång och gör mig glad.
Han börjar faktiskt få lite utrymme i mitt inre, sådär att jag kommer på att jag tänker på honom ibland och inte bara på han den hopplöse.

Det är bra tror jag.

lördag 24 oktober 2009

Mitt nya jobb

Det går så oväntat otroligt bra så jag undrar när jag ska ramla genom golvet.

För det första har jag en chef som säger saker i stil med "inga möten före 9, jag lämnar på dagis", "slit inte ut dig på en gång nu" ja osv osv.

Ni fattar.

Jag har fått en chef direktsänd från himlen.
-Is he for real ? tänker jag nästan dagligen.

Allt har startat på rätt sätt och nu tänker jag faktiskt inte vara blygsam och säga att jag haft tur eller så, nej jag har jobbat oerhört medvetet och noggrannt.

Jag har haft en plan och den har funkat strålande bra.

Jag har personalen med mig känner jag, det var prio ett och där har jag lagt massor av tid och energi.

Det är ett stort skepp jag hoppat på och det går lite i fel riktning kan man säga så mycket av mitt arbete går ut på att ungefär göra en u-sväng mitt i farleden. Först hade jag tänkt vänta till öppet vatten men jag har insett att det inte går så nu förbereder jag min lilla (!) u-sväng.

Tror och hoppas att jag har tillräckligt många på min sida så att vi inte kantrar i svängen.

I övrigt har jag lyft på en massa stenar och det fullkomligt exploderar uppgifter att ta tag i överallt så nu har jag sagt att jag sitter still ett tag för jag hinner inte mer nu.

Men jag har varit oerhört produktiv och jag är så grymt nöjd.

En sten som jag lyft på har medfört lite moraliska grubblerier som tynger mig, har upptäckt direkta oegentligheter inom en avdelning och frågan är om någon kommer vilja ta i det eller om rädslan för skandal är större än viljan att ställa tillrätta.

Dessutom fick jag min första lön igår och den var alltså högre efter skatt än vad jag hade före skatt på gamla jobbet. Ok jag har lite jämkning men ändå.

NÖJD !!

onsdag 30 september 2009

Nytt jobb - nytt liv !

och kanske en ny man....

men nej det är faktiskt inte det viktigaste i mitt liv, av någon anledning är det det jag skriver mest om här.

Mitt liv är oändligt mycket mer än så men kanske att det är just det som jag inte alltid vill diskutera varken med vänner, kollegor eller barnen.

Så då skriver jag här och inser att det blir snedvridet.

Fast å andra sidan har jag inte värst många läsare längre så det kanske inte spelar så stor roll vad jag skriver, det är ju mest en dagbok för min egen skull.

Men det är helt ok även om jag tyckte det var lite roligare förr när fler kommenterade.

Men många bloggare som jag läste har försvunnit, lagt ner eller lagt lösen på sina bloggar, alla har blivit så hemliga och jag orkar inte längre leta mail och be om lösen.

I morgon börjar jag mitt nya jobb som chef för en del människor och framförallt som chef över en väldig massa pengar.

Och igår var jag ute och åt middag med mr alla rätt och det var väldigt mysigt.

Fortsättning följer nog om honom.

Så det är nytt liv nu i många avseenden.

Spännande och nervöst på samma gång.

måndag 28 september 2009

Vilken fest !!

Ja det blev så alldeles osannolikt lyckat.

Jag fyllde år, rätt många år, ja så där många år att det måste firas och gud så kul det blev.

Tjejmiddag med en härlig blandning av gamla och nya vänner, några kollegor, en bloggvän fast fler skulle ha kommit, lite släkt, två fd svägerskor fast åt olika håll då.

Det var tal och skratt och flera tal och jag kände en värme och en glädje som jag sedan länge glömt.

Jag och Coola Morsan höll ut längst och satt ensamma kvar och pratade när klockan var 4 på morgonen.

Jag är som jag ofta återkommer till en väldigt lyckligt lottad människa.

söndag 13 september 2009

Hemlagat

blev jag bjuden på igår av en sån där äkta singelkille som kan dejta en lördagkväll och till och med bjuda på hemlagat i det egna hemmet.

Låter jag lite cynisk ?

Det är inte första gången det händer men senaste året har det ju varit lite sparsamt med hemlagat.

Nu tar vi nya tag.

"Att du orkar " säger kollegan och syftar på att jag reser mig på 9 igen och igen.

Har man något val ?

Nej, så jag åker och får hemlagad middag, trevligt sällskap, frukost dagen efter (jag utelämnade en del där emellan).

Men det räcker inte alltid med hemlagat om inte hjärtat riktigt hänger med.

Jag tittar på honom och tänker att han verkligen har alla rätt om man nu skulle göra en önskelista.

Och han som lagt beslag på mitt hjärta har inte många rätt alls och ändå är det honom jag tänker på hela vägen hem.

söndag 6 september 2009

Jämställdhet på dejt

Har varit på två lite halvlyxiga dejter på senaste tid.

Middag på finfin restaurang med två sinsemellan väldigt olika män.

Och båda har lyckats betala notan genom att diskret bara räcka över kreditkortet till servitören när denne gick förbi.
Mina halvdana protester skvalpade runt en kort stund, sen la jag ner och sa något käckt i stil med "jaha då får jag bjuda nästa gång då..."

Men hur gör man ?

Ska man insistera på att dela notan när den andre har föreslagit restaurang ?

Jag har råd att betala för mig själv men tänk om det nu inte var så, om det faktiskt var ekonomi som låg bakom mitt förslag om att ses för ett glas vin och de svarar att vi kan väl äta något.

Ähh jag vet inte, jag vet bara att dessa två herrar i allra högsta grad hade råd att bjuda.

Och det blev bara middag...och sen en kram, "tack och hejdå, det var trevligt..."

Men jämställd kände jag mig ju inte.

måndag 31 augusti 2009

Den stora festen närmar sig

Nej då, så stort blir det inte alls men jag tror det kommer bli väldigt trevligt.

Hela sommaren har jag roat mig själv med att formulera lite löst vad jag ska säga om mina gäster.

För det har jag nämligen tänkt, jag ska säga några ord om var och en och det ska vara lite om hur vi lärt känna varann, något kul litet minne osv.

Och detta funderande har varit så himla kul, jag har verkligen gått i barndom på nåt sätt.

Idén fick jag från en överraskningsfest för Christina där hon helt spontant gick runt och sa några ord om alla gäster och det var så himla trevligt.

Så nu ska jag göra samma sak och förberedelserna är det allra roligaste.

söndag 23 augusti 2009

Kärlek kan inte köpas för pengar

Nej men beröring kan ju det.

I Turkiet upplevde jag den mest fantastiska massage jag varit med om.

Ja ja, det var helt seriöst !

Jag har varit på en massa olika ställen, spa hit och dit, både i Sverige och annorstädes men detta mina vänner, gick utanpå ALLT !

Sista dagen fick jag en slags Nirvanaupplevelse, det var makalöst, plötsligt såg jag mitt liv som en färgglad teckning och jag kände en lyckokänsla i hela kroppen.

Då tänkte jag att vad som än händer i livet så går faktiskt detta att köpas för pengar.

söndag 16 augusti 2009

"Du som gick omkring i rosa shorts"

Det där rosa hänger med.

Kan ju ha något lite att göra med att jag klär mig i rosa kläder lite nu och då men ändå.

Har tillbringat tre härliga dygn med hockeymannen som var på kurs och jag följde med för att umgås på den tid som blev över.

Dag 1, solen sken, jag befann mig i pittoreska lilla Tällberg med många timmars nedladdade radioprogram i ipoden som jag längtade efter att lyssna på. På med joggingskor och ut på en två timmar rask promenad runt Tällberg och då blir det några varv eftersom byn inte är så stor.
Sen lite kaffepaus och så ut igen i två timmar till.

På kvällen var vi på kräftskiva och hamnade bredvid ett trevligt par, vi pratar lite och plötsligt utbrister hon "ja men det var ju du som var ute och gick i rosa shorts !!".

Hockeymannen och jag skrattade så vi fick ont i magen över bilden av mig som svävade där över bordet.

Sen förstod jag hur ofattbar stor man är som hockeyspelare i den delen av landet, så stor så att trots att man slutade i just det laget för 20 år sen så kommer folk fortfarande exakt ihåg.
Massa människor kommer fram och ska prata, en del initierat andra mest för att klappa i ryggen.
"Jo men gick inte du till Frölunda sen då...? "
Som sagt för 20 år sen.

Men när artisten som uppträder t o m säger att "ja jag hörde ju att vi har en hockeyspelare i publiken..." tänker jag att detta är inte klokt, det är som om gud själv har stigit ner på jorden tillfälligtvis.

Funderar rätt länge på hur en människa blir som lever i denna uppmärksamhet under lång tid.

Fast jag blev ju som sagt också lite kändis där i byn, nåja rosa shorts, finns väl dem som blivit kända för värre saker än det.

torsdag 30 juli 2009

Jag vill berätta för hela världen

Att min son som för några år sen inte fick gå kvar i den vanliga skolan utan blev tvångsdeporterad till en specialskola för vanartiga barn (nej så heter det förstås inte, det kallas resursskola och förr var det skoldaghem) nu går en mattekurs en hel vecka på sommarlovet... .

Dessutom sitter han och gör läxor på kvällarna (och måste jag tillstå plågar mig och storasyster som helst vill slappa och vara lite lediga).

Min (lilla) kille som ska fylla 16 och börja gymnasiet.

Jag är så stolt över dig min son och jag skulle vilja berätta för hela världen om den fantastiska prestation det är av dig att ha kommit hit och lyckats så bra med skolan och allt annat TROTS ditt handikapp i livet som heter ADHD och stundtals nästan tog dig bort från mig.

Det fanns en tid, en svart tid i mitt liv när jag på fullt allvar inte trodde att jag skulle kunna ta hand om min egen son, det fanns en tid när hans hat till vuxenvärlden var så starkt att han inte ville leva längre.

Men efter två år i specialskolan med alldeles fantastiska lärare, massor av gråt, svordomar och allmänt elände så vände det, du fick tillbaka självkänslan, du började lyckas med saker, du slutade hata alla vuxna i skolan, du märkte att det faktiskt fanns lärare som förstod dig, som trodde på dig och du började tro på dig själv.

Sen dess har du gått i en alldeles vanlig skola i en vanlig klass utan något som helst särskilt stöd och du har kämpat och klarat av.

Du fick byta skola halvvägs eftersom de som vi trodde var dina vänner inte var det men du klarade det också, du har åkt buss över hela stan, åkt klockan 7 på morgonen för att det varit så långt till nya skolan.

Nu ska du börja gymnasiet och du tycker att det är roligt att gå i skolan.

Och du kämpar med din mattekurs mitt i sommaren.

Du är min hjälte och min kämpe !!!

måndag 27 juli 2009

Jag har varvat ner nu

Tre veckors semester och plötsligt kände jag hur allt vände.

Jag är lugn jag har tid.

Ikväll har jag varit i stallet i typ 4 timmar, ridit ut i skogen, njutit nåt oerhört av detta, njutit av att gå runt i stallet och pyssla med allt möjligt utan att känna stressen.

Suttit ner med dottern och pratat om inget särskilt utan att bli otålig (bara det).

Människor kommer och pratar, jag stannar upp, lyssnar, pratar och tycker det är trevligt utan en tanke på att det går flera minuter av min tid, den där tiden jag aldrig har annars.

Gud så skönt !!!

söndag 26 juli 2009

Ekorre



Jag vet inte hur ni har det hemma men jag har fan ett helvete....

Ähh ni fattar, jag överdriver väldigt mycket nu men faktum är att jag är en obotlig ekorre, jag samlar och sparar på precis ALLT !!

Bilden visar det jag hittade i en gammal smyckegömma, en liten låda i en gammal sekretär som jag inte använt på 15 år, smyckena är mellan 25 och 30 år gamla !!

Det finns ingen räddning för mig, jag rensar och rensar men vafan har man sparat saker i snart 50 år så är det en uppförsbacke man aldrig hinner upp, det är som att åka blåa linjens rulltrappa åt fel håll, det hjälper inte hur fort man springer, man kan liksom inte slå den.

Den andra bilden är ju katastrofalt ännu värre eftersom den visar två gamla makulerade pass och fem gamla bankböcker....



Alltså finns det nån därute som spar på sånt här ?

Var inte så hård mot dig själv

Handlade middag och såg framför mig hur maten intas av barnen på respektive rum.

Fick skuldkänslor som vanligt och tänkte att "värdelösa morsa som inte kan ordna gemensamma måltider".

Och så tänker jag på hur vi var tillsammans hela förmiddagen, lillebror fick rida på dotterns väldigt stora häst, som en liten flugskit satt han uppflugen, stolt och glad.

Han var såå duktig, det är ingen lätt häst att hantera, stor och lite allmänt småbänglig.

Men lillebror var bestämd, modig och red alldeles själv där i skogen, jag och storasyster fick småspringa för att hinna med.

Det var en stund av gemenskap och glädje.

Så skitsamma att vi inte äter tillsammans, vi gör faktiskt en massa andra saker istället.

Good enough var det ja !!

torsdag 23 juli 2009

Facebook

Så uttjatat men still fascinerande.

Det tog ett tag för mig att hitta det roliga med fb, det krävs ett minsta antal vänner annars händer ju inget och kanske får det inte vara för många heller för då hinner man inte med.

Men just nu inser jag att jag har för många kollegor där och att jag nu inte kommer att kunna uppdatera min sida eftersom jag fånigt nog tänker låtsas att jag är utomlands i två veckor när jag i själva verket bara ska vara borta i en vecka.

Och varför detta ljugande då ?

Jo för att vi har sk synkade telefoner, alla mail skickas vidare och jag kan läsa dem, eller kan, jag förväntas läsa dem vilket är dj-igt irriterande helt enkelt. Jag vill vara ledig.


Självklart har jag ett frånvaromeddelande men det är ju alla interna mail jag retar mig på, alla vet att vi läser och agerar utifrån det, man skickar alltså frågor mm som man förväntar sig att få svar på även om personen ifråga har semester.

Vi är olika men jag kan inte ägna 5-10 min åt ett jobbärende och sen lugnt och fint återgå till min sköna semester, nej jag varvar upp hjärnan och sen jobbar den med en massa ärenden igen trots att jag har sagt åt den att låta bli. Så funkar jag och dessutom går det energi åt att reta upp mig på respektlösa kollegor.

Jag som vågar säga ifrån gjorde just det till en av dem vilket medförde ett surt svar som jag kommer få leva med framöver, nu ska jag ju sluta så skitsamma men det känns inget bra.

Jag hävdar om och om igen att "vi jobbar inte på brandkåren " .

Jag har inte betalt för att vara jour hela semestern, jag är inte en av de högsta cheferna med lön och ansvar därefter.

Så låt mig för fan ha semester i fred !!

Utomlands var det ja.

Ge mig lite utrymme !!

Dottern som jag tillbringat två intensiva veckor med dygnet runt meddelade just att hon inte ska åka bort som planerat nästa vecka.

Och det bara brast för mig då, brann i huvudet och jag hävde ur mig så mycket dumheter att jag inte förstår var allt kom ifrån.
Såg hur hon blev ledsen men kunde inte hejda mig.

Jag orkar inte ha henne omkring mig hela sommaren, hon är självgående och duktig, visst, men också väldigt närvarande, krävande på många sätt.

Jag orkar inte med det ständiga "finns det någon mat....vad ska du göra nu, sen, ikväll, i morgon...."

Känner mig barnsligt gråtfärdig men "JAG VILL INTE BEHÖVA TALA OM HELA TIDEN, JAG VILL INTE BEHÖVA PLANERA MINA DAGAR NÄR JAG HAR SEMESTER !!! "

Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till nästa vecka, hade sett fram emot att hon var borta, att det bara var jag och sonen hemma som ska gå på kurs hela dagarna.

Jag måste fly nånstans, fly som jag alltid får göra eftersom jag aldrig får någon ro här hemma.

Fan också.

onsdag 22 juli 2009

Resa bort

Är nog min enda utväg att verkligen få vara ledig.

Känner mig jagad här hemma, för mycket trista vardagssaker hela tiden.

Jobbet hör av sig hela tiden, usch.

Så om jag åker utomlands så slipper jag en massa skit helt enkelt, ligga och läsa böcker, simma i havet.

Kan vara värt en del pengar.........mycket pengar upptäckte jag just.

Men men det har jag faktiskt råd med nu med mitt nya jobb, fan vad bra jag har det.

Och HAN HAN HAN kan ju sitta där på den där dj-a ön med någon som inte är jag och ruttna och längta ihjäl sig efter mig.

Längta på du, jag drar jag.

måndag 20 juli 2009

Att våga säga ifrån

Jag är en sån som vågar säga ifrån, eller vadå vågar, så känner jag det inte utan jag bara säger till när nåt är fel eller inte funkar.

Men några dagar tillsammans med väninnan och mina barn har faktiskt uppmärksammat mig på att jag är en djävel på att säga ifrån (eller att vara dödligt pinsam om man så vill).

När jag vände mig till väninnan för att söka stöd när barnen tyckte att jag var pinsam för att jag avfärdade diverse försäljare så att vi inte fastnade där vi inget ville ha så höll hon med mina barn... och sa saker i stil med "jag tycker lite synd om dom....och man kan väl stå kvar ett tag och vara artig...". Jag blev faktiskt både sur och ledsen för här liksom räddar jag dem ur den ena situationen efter den andra och så är de bara otacksamma.

Jag tycker inte att det är snällt att stå kvar för att vara artig, man slösar ju både sin egen och deras tid. Vad är det för fel på att vara uppriktig istället ?

Nej usch vad trött jag blir på människor som inte vågar stå för någonting utan ska glida undan och "vara snälla".

Och nu menar jag förstås inte mina barn, de är tonåringar och tycker per definition att allt föräldrar gör är pinsamt.

Men vuxna fegisar...nej inte kul.

torsdag 16 juli 2009

Han som jag älskar helt hopplöst

Inte blev det nåt "walk through pain" för mig inte.

Ja, jo i två dygn kanske.

Sen smalt jag ihop och föll handlöst igen.

Han ser ut ungefär som Petter men han är 10 år äldre och världens mysigaste kille....men gud ni hör ju.

Han tycker att jag är den vackraste som finns.... jag är på gränsen till ett psykfall snart.

Igår gick han upp 6 på morgonen och åkte 11 mil hit och 11 mil hem för att vi skulle kunna träffas och gå en promenad tidigt på morgonen när mina barn fortfarande sov.

Jag vet inte, men nog tror jag att jag betyder rätt mycket för honom, eller jag vet att jag gör det och han betyder hur mycket som helst för mig också.

Och ändå.

Och ändå är det så dj-a svårt hela tiden.

Jag vill ha en man som Petter

Jag bara älskar hiphopartisten Petter.

Just en sån man vill jag ha.

Ser cool och sexig ut men har ett budskap och ett engagemang.

Så dj-a banal är jag alltså och för gammal för just honom kanske, eller så är det nu inte alltid men just jag är faktiskt inte så road av alla unga pojkar.

Han är 35, jag är typ lite äldre och jag gillar faktiskt mest killar som är ungefär lika gamla som jag fast helst inte äldre då.

Nej då, jag är inte kräsen alls, och javisst, klart det vimlar av just såna killar, och självklart vill de ha mig också.

Typ lite ironi.

onsdag 15 juli 2009

13 (!) timmar musik

Ja säga vad man vill men gammal känner jag mig inte när jag avverkat 13 timmar sista dagen på festivalen och nästan varenda minut lyssnat på musik.

Vi såg bl.a Melody Club, Petter (gud så bra), Icecube (inte i närheten av Petter), Promoe (varför får han spela på Hawaii när Petter får spela på Pampas), Sahara Hotnights, bästa Winnerbäck igen, Thåström avslutade det hela.

Det har varit härligt på många sätt men nu har jag ont överallt, i öronen, i halsen, i ryggen och fötterna, det är ingen semester att vara på festival, mycket stå och hoppa, skrika och sjunga.

Men grymt kul !!

fredag 10 juli 2009

Walk through pain

Så har jag sagt till mig själv i kväll.

Just do it liksom.

Walk through pain.

Gå igenom och kom ut på andra sidan.

Get a life.

Men gör det nu innan livet runnit ut.

Jag är helt slut

Vi gav upp lite och tog en taxi hem till stugan.

Är helt slut.

Festival är jobbigt, längtar efter ett tyst rum och lite spakänsla.

Så jag skippade Timbuktu, lite synd men jag orkar hellre se Thåström i morgon kväll, och Petter i morgon eftermiddag.

Idag hann vi med Markus Krunegård, A Camp, Anna Ternheim, Winnerbäck igen, Mando Diao.

Och underbara MADNESS !!

Minns ni "Our House" på 80-talet, det är dom, så dj-a kanonbra.

Ett gäng gubbar som dansade och sjöng, en massa blås, ja det var kvällens höjdpunkt.

Jag är på Hultsfred !

Och hinner knappt göra annat än sova, äta och lyssna på musik.

Det är härligt bara.

Det regnar, området består av lera och vattenpölar, men vem bryr sig, vi har gummistövlar, regnkläder och det funkar hur bra som helst.

Men vi tältar inte, nej vi bor i stugor som enligt uppgift skulle ligga "på gångavstånd" från festivalen.
Jomenvisst man kan ju i princip gå hur långt som helst, om man orkar och inte direkt har bråttom.

Men 30 min är INTE gångavstånd för mig, inte för dottern heller, snarare absolut inte för henne men men vi har kämpat på ända till vi upptäckte att "det finns ju taxi i Hultsfred också".

WOW !!

The Killers
Kings of Leon
Winnerbäck
Winnerbäck
The Virgins
Takida
Regina Spektor
Hello Saferide

några vi sett hittills.

Snart dags att ge sig av, idag har vi ringat in minst 10 artister vi vill se, herregud hur ska jag orka ?

måndag 6 juli 2009

Skitförbannad

Ja jag bara är det.

Jag kanske veknar igen men just nu är jag bara less och skitförbannad på ja just det, ni vet redan eftersom jag skrivit om hockeymannen i ett år nu.

Så plötsligt bara kände jag hur allt började om med honom där i Skåne med barnen, där han var förra sommaren när vi just hade träffats och han skickade massor av bilder och jag kände det som om jag träffat HAN med stort H, han som faktiskt skulle ha kunnat bli min stora kärlek.

Han som överöste mig med kärlek och var bara så underbar som någon man kan vara.

Han som jag fortsatte träffa under sommaren och gjorde både härliga och galna saker med.

Han som inte förrän i mitten av augusti erkände att han inte riktigt var helt singel "men på väg att bli...." då i mitten av augusti skulle han bli det snart, bara han ordnat vissa saker i sitt liv.

Förra veckan bodde jag hemma hos honom och vi var ett kärleksfullt par tillsammans och hade några underbara kvällar där närheten var så total som den kan bara kan bli med någon man faktiskt älskar.

Och nu.

Är jag bara arg.

Jag vet inte vad som hände. Inget hände alls, det var bara nåt som kom över mig.

Som om det räcker med att han stulit ett år av mitt liv och att jag sitter här själv en sommar till.

Fan ta dig din djävla människa som lurade in mig i nåt jag inte hade en chans att försvara mig mot.

Ja jag vet, jag hade kunnat kliva av för länge sen, men så enkelt var det inte, jag var redan så fast hos honom, jag förmådde inte bryta mig loss, jag satt fast som i ett dj-a tuggummi.

Undrar om jag klarar det nu ?

tisdag 30 juni 2009

Rastlöshet i stort och smått

Funderat mycket på mitt flyktbeteende, eller vet inte vad jag ska kalla det.

Ser mitt mönster.

Hur jag vill bort, vill vidare men börjar mer och mer se att det är "vill bort" snarare än "vill vidare" som gäller för mig.

Beskrev mig själv en gång som någon "som inte vill fastna som vill vidare, ständigt på väg..." när jag skrev så kändes det bra, som en bra egenskap i motsats till alla som stannar kvar i olika sammanhang.
För mig var det skrämmande, allt detta "stanna kvar", vare sig i en relation, på ett jobb, på en plats.

Nu ifrågasätter jag mig själv, ser ett livslångt mönster av flykt.

Pötsligt känns det som om jag varit på flykt från mitt eget liv så länge jag kan minns.

När jag uttalar den tanken så börjar tårarna rinna och jag stänger av den snabbt.

Smärtan i insikten om ett liv på flykt, hur jag lämnat allt bakom mig, lämnat relationer, vänner, platser är för tung att ta in och kanske överdriver jag en smula också.

Men jag har alltid velat vara "den där unga nya som ingen har några förväntningar på", hon som alltså bara kan överraska, vara bättre än väntat, hon som kan glänsa och överträffa.

Nu kan jag inte längre vara ung men jag kan fortsätta vara ny och slippa tyngden av förväntningar, vill aldrig vara den där som varit med så länge att hon sitter inne med alla svar.

Vill inte vara andras trygghet, vill vara deras vitamininjektion snarare, den som ser med nya ögon, som rör om lite, som får dem att skratta, det är jag, ett barn alltså...eller ?

Golf - en helig ko

Gud vad det irriterar mig som inte spelar golf.

Ja, detta med hur det liksom slår ut all vett och sans och alltid är ok som orsak att vara borta från jobbet.

Det spelar ingen roll om det är vi som företag som bjuder, om det är något annat företag som bjuder in eller om det är en ren intern personalgolf.
Det är så dj-a självklart att ta sig tid för att spela golf i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Men kom igen, relationsskapande i all ära men hur många hinner ni prata med under en golfrunda ? Ja så mycket vet jag om spelet att det är max 3 personer, på sådär 5 timmar.

Vilken underbar effektivitet.

Inte nog med det utan dessutom tycks golftävlingar totalt passera alla gränser vad gäller div mutor eftersom "det är ju belöning för en prestation..." citat av min chef när jag stillsamt frågade om hon verkligen fick ta emot ett sånt dyrbart pris för sin ytterst mediokra prestation i en tävling, ja jag sa ju förstås inte det sista.

Så hennes prestation som bestod i att ta en hel arbetsdag i anspråk till att spela en golftävling resulterade alltså inte bara i en skön dag med motion och frisk luft utan dessutom i att hon fick ett pris som var värt 2-3000:-.

Nej, ärligt talat jag skriver inte det här för att jag är avundsjuk utan för att jag tycker det vilar så otroligt mycket "kejsarens nya kläder" över golfspelandet i näringslivet.

måndag 29 juni 2009

Jag förstår budskapet men kommer ändå inte att lyssna

I natt drabbades jag av magsjukan from hell.

Jag ska inte delge er några detaljer men kan konstatera att jag nog inte kommer iväg till jobbet i morgon heller.

Det bryr jag mig nu inte så mycket om däremot skulle jag ha flyttat in hos min älskling den här veckan och DET bryr jag mig mer om.

Men det är bara den här veckan.

Need I say more ?

Nej jag vet och det är därför jag säger att jag ser det tydliga budskapet som jag alltså inte tänker låtsas om.

fredag 19 juni 2009

Hon fick det där jobbet

Men hon fick inte den där mannen, inte till midsommar i alla fall.

Kanske att det inte gör så mycket längre för när jag tänkte tanken att jag måste välja så hade jag valt jobbet.

Känner mig fullständigt oövervinnerlig just nu.

Har faktiskt fått ett superbra jobb och är helt otroligt lycklig för det.

onsdag 10 juni 2009

Fruktansvärd turbo just nu

Det är för mycket nu.

Rekryteringsfirman ringer och talar om att företaget i fråga är superintresserade och vill träffa mig torsdag eller fredag.
Pressar in det på torsdag utan att egentligen veta hur jag ska få ihop det med jobbmöten och så.

I söndagskväll var jag som sagt på konsert med den stora kärleken i mitt liv, just nu ska jag tillägga.

För i måndagskväll var den här mannen på besök hos mig. Lugn, han är numera en god vän och inget mer, han sov i min gäststuga, åt middag med mig och barnen som han träffat förut och allt var jättefint och trevligt bara. Och en viktig påminnelse om att livet går vidare, att vi möts på nytt och igen och att inget varar för evigt.

I tisdagskväll roade jag mig lite med någon som är ung nog att vara min son.

Ikväll hörde den här mannen av sig. Ja det gör han rätt ofta faktiskt men just nu passade det så bra för jag var låg och ledsen eftersom jag inte kan låta bli att tjuvkika på den stora kärlekens sons facebooksida och det är fullständigt idiotiskt bara.

Men som sagt han hörde av sig ikväll och kommer till Sverige i helgen, är öppen för förslag och just nu passar det så perfekt, jag behöver verkligen prata med honom om jobb, karriär och val.
Han är perfekt i det avseendet, han vet allt om min bransch och är otroligt intelligent och smart, ja ja ja, jag gillar honom väldigt mycket.

Ja och så mitt i alltihop har jag plötsligt fått en slags hemlängtan, hem till hemstaden alltså.

Lite mycket nu.

måndag 8 juni 2009

Med massor av kärlek

Springsteen med massor av kärlek.

Jag med massor av kärlek.

Han med massor av kärlek.

Och ändå kändes det kallt och sorgligt i bröstet.

Tårarna rann när Bruce spelade "The river" och när han gjorde "Fade away" visste jag knappt var jag skulle ta vägen.

Funderade ett tag på att bara gå min väg.

För vi stod där intill varann men inte för nära, inte med armarna runt den andre utan snarare med händer som snuddade vid varandra då och då, en blick, ett leende. Men mer vågade inte han som ju inte har klarat ut sitt förflutna ännu och tankarna slog volter i huvudet på mig och landade hela tiden i den förhatliga dj-a slutsatsen "han älskar mig inte tillräckligt för att våga göra det han måste göra".

Och då grät jag lite till.

lördag 6 juni 2009

Grusigt brunt bröd

Min son är emellanåt helt otroligt rolig.

Han har någon slags knastertorr humor, kommentarer som han levererar med en gravallvarlig min och ibland så träffsäkert så man häpnar.


Som idag i affären när jag bad honom välja mjukt bröd och han frågade om jag också skulle äta av det. Mmm svarade jag och han kontrade med att höja lite på ögonbrynen och torrt konstatera "jaha vi ska alltså köpa grusigt brunt bröd..."

Två favoriter tillsammans

Här gör Springsteen och Jackson Browne "The Promised land" tillsammans.

Den kanske han spelar i morgon.

Den här kommer han nog inte att spela i morgon

Men den är en favorit och så oerhört mycket den vemodiga Bruce för mig.


fredag 5 juni 2009

Lite för ung, lite för söt och lite för vadå

Moraliskt högtstående personer kan sluta läsa nu !!

Ni andra kan få veta hur det gick till häromkvällen när jag försökte skingra tankarna lite och dejtade en söt kille i sådär 28-årsåldern.

Hockeymannen hade aviserat att vi kunde ses senare på kvällen, vilket brukar betyda ca 23.

Jag som kämpar på med min frigörelseprocess hade en söt och trevlig kille på lut som ville träffas. Och ja, just det, han är född på 80-talet....jag kan alltså lätt vara hans mamma.

Kul kul.

Vi har varit på väg att ses rätt många gånger och jag har ställt in varje gång.
Nu kände jag att ställer jag in en gång till så är det kört, slut på chanser liksom.
Så jag åkte dit och träffade honom samma kväll som hockeymannen sagt att vi kunde ses.

Det var väl ingen fara med det tyckte jag, ett sätt att tillbringa kvällen bara, liksom, eller ?

Plötsligt var klockan 21.30 och jag befann mig i mr 28 års trevliga lilla lgh, herregud se till att skicka hem mig nu....men det gjorde han inte alls, en timme senare var jag lite rufsig i håret men med hedern i behåll (nåja mer eller mindre) och upptäckte sådär en 48 missade samtal och tillräckligt många sms för att inboxen skulle blinka ilsket av overload.

Jag liksom kastade mig ut och iväg, lite sen var jag ju och svarade på det 51:a samtalet med lite ansträngd röst.
"var är du ?"
"på väg hem typ"
"jag kommer och hämtar dig"

Han hämtade mig.
Jag sa att jag druckit lite vin och det var helt sant, han frågade inte med vem, jag tror han var lite skakad.

Och jag hade inte ett uns av dåligt samvete.

Jag var nöjd med mig själv bara även om det blev lite körigt ett tag.

torsdag 4 juni 2009

Man vänjer sig

...vid att plötsligt ha en pappa till barnen som bor i samma stad som oss och plötsligt kan han skjutsa, ordna saker, ja herregud vilket annorlunda liv.
Och jag börjar se möjligheter jag aldrig någonsin haft sen jag fick barn.

...vid att kärleken gör ont, ja man vänjer sig vid det lilla, man håller till godo trots att man sagt sig att nej, aldrig någonsin mer ska jag hålla till godo.
Så gör man det ändå.

...vid att köra nästan 10 mil för att komma till jobbet, det är rätt normalt att ha en arbetsdag som börjar när jag sätter mig i bilen vid halvåtta och som slutar nångång mellan 19 och 20 när jag kommer hem.
Rubbat är vad det är.

...vid att ha en chef som jag får ont i magen av att se på avstånd.
Ännu mer rubbat faktiskt.

...vid att männen (eller pojkarna) bara blir yngre och yngre, ja alltså i relation till min egen ålder.
knasigt eller bra ?
You tell me.

tisdag 26 maj 2009

Springsteen

Snart är det dags för "the boss" igen.

Och jag är vemodig eftersom han jag skulle gå med nog inte kan gå med mig eftersom hans ex enligt facebook "is in a fucking dj-a relationship". Så ex betyder inte alltid ex om man säger så, kan uppenbarligen även betyda nåt slags "ex to be" eller nåt i den stilen.

Finns några aspiranter på biljetten, men nu gäller att ska man köpa biljetten av mig så är det för att göra mig sällskap dit och utgöra ett förbannat bra substitut för han som stal mitt hjärta och vägrar lämna tillbaka det (gud så klyschigt jag vet....).

I natt grät vi samtidigt som vi höll om varandra hårt hårt.

Jag tänker inte skriva mer om det, går ju inte att förklara längre.

Men en av aspiranterna låter ju nice enough, typ 28 år....hahaha...ja herregud det skulle vara nåt det.

måndag 18 maj 2009

Rekryterare

En sån ringde mig idag och jag blir lite fundersam när han säger att han fått två tips om mig.

Alltså seriöst mina vänner, är det nån slags öppningsreplik eller kan det vara så att det finns två underbara människor där ute som faktiskt rekommenderat mig till detta superjobb.

Vi pratade ett tag och han sa att "vi kan ju checka lönenivån lite för att börja någonstans" nej han uttryckte sig inte riktigt så men det var väl jag hörde.

Han erbjöd mig en lön som ligger sådär en 15000 kronor över vad jag tjänar idag och jag var såå cool och sa bara att tjaa lönen ligger väl på en nivå som är ok.

Men sen sa sonen som satt i bilen intill att "var det här i stan..." och det var det ju alltså inte och då blev inte han så himla nöjd kan jag säga.

lördag 9 maj 2009

Himlen därtill går bra men inte Bonden Bar

Att besöka igen alltså.

På poshiga "och himlen därtill" där ett glas vin kostar 86 kronor blir man ju inte så väldigt berusad så dit kan jag gå igen, inga problem alls.

Mötte nya finfina dejten där och allt gick utmärkt där när vi befann oss högt upp i luften.
Vi tittade och tittade både på varann och på utsikten och känslan fanns där, ja absolut.

Men sen tog vi hissen ner och begav oss ut i vimlet på Söder och ju längre ner i källarna vi kom ju mindre rumsrena blev vi.

Vi hann väl med en 3-4 barer och landade till slut på Bonden Bar bara för att vi trodde att det fanns lite mörka hörn där, det gjorde det inte, däremot fanns det en hög 25-åringar och liksom nothing else.

Så då struntade vi alltså i att det inte fanns några mörka hörn, vi låtsades det.

Eller tja nån annan förklaring har jag inte, minns inte exakt heller.

Men jag tror inte att jag går dit igen faktiskt.

Och jag är så dj-a glad för att jag är en galenpanna och livet är fullt av härliga möten och slutar inte med en hopplös hockeyman utan det fortsätter igen och igen.

Snart kanske jag gråter här igen men hellre det blandat med skratten än ingenting och lugn och ro.

tisdag 5 maj 2009

Jackson Browne

Såg honom igår på Cirkus och det var helt magiskt.

För mig i allafall, såg nån recension som var lite ljummen men jag är ett sånt där fan som bara njuter från början till slut.

Det var väldigt speciellt på många sätt.

Jag skulle ha gått med hockeymannen men förstås så blev det inte så och i besvikelsen så bestämde jag mig för att sälja båda biljetterna på blocket.

Då ringde en amerikan i förskingringen och ville köpa bara en biljett.
Av någon obegriplig anledning hasplade jag ur mig the whole story varpå han säger "du kan väl gå med mig i stället" och jag tänker att det här är ju inte klokt.

Det var ju den där pyttelilla detaljen att det var menybiljetter där middag ingår först så det var ju inte precis bara så att vi skulle sitta bredvid varann på själva konserten utan vi skulle alltså ÄTA MIDDAG IHOP FÖRST.

Och det blev så oväntat otroligt lyckat och bra så jag bara undrar om det var någon gud som såg mig och tänkte att nu, nu är det dags att vara lite snäll mot henne därnere.

Han var en kännare, han hade sett JB minst 15 ggr, han hade jobbat politiskt ihop med honom många gånger, inte så att de kände varann personligt men han hade mkt att berätta.
Och vi pratade amerikansk politik under middagen, vi pratade musik och hade helt enkelt otroligt trevligt.

Under själva konserten kom han med suveräna inlägg hela tiden, inte alls så det störde utan bara nån liten kommentar då och då om att "nu ändrade han i texten" eller "den där skrev han då och då" eller "den där handlar om det och det"

Det var en suveränt bra och trevlig kväll rakt igenom och när han snällt släppte av mig vid tunnelbanan så sa han "vi kanske ses på Neil Young då".

Och det berörde mig inte ett dugg att hockeymannen sms:ade som en galning hela kvällen och frågade om det var bra och beklagade att han inte var med.

Jag svarade inte ens, nej faktiskt så gjorde jag inte det.

torsdag 30 april 2009

I´m a soulman

Wow vilken man jag ser på TV just nu.

Inga rätt alls men ändå så rätt.

Han är för kort, för tjock, inte ett dugg snygg men har en utstrålning som slår det mesta.

Och han sjunger I´m a soulman.

Ja verkligen !

söndag 26 april 2009

Stampen var en höjdare

Men på Big Ben fick vi en egen självutnämnd "bodyguard".

Jesus vilket ställe !

Jag drog med mig några jobbarkompisar dit för att det var ett coverband jag gillar som skulle spela där.

Hade noll koll på vad det var för ställe.

Först satt vi i puben och det var ok, inte så mycket trevligt span men ändå full kontroll.
Vi blev ivrigt uppvaktade av en gigantisk man med ursprung från öst och när vi gick en trappa ner där bandet skulle spela så motade han helt på eget bevåg bort alla som försökte prata med oss, vilket vi inte direkt var missnöjda med eftersom de som försökte prata inte ens såg ut som om de skulle klara av att just prata.

Lite halvskumt och efter två låtar pep vi "toaletten", sprang upp för trappan och kastade oss ut på gatan.

Men Stampen var ju bara helt underbart, två bra band, trevligt folk överallt, ja det blev till slut en kanonkväll.

Men alltså Big Ben ?

Det utnämns härmed till ett fullständigt katastrofställe.

Blir nog ingen "Happy ending"

Trots våra tappra försök att hitta tillbaka så kraschar det gång på gång.

För många sår, för mycket förlorad tillit och två människor som gärna springer åt andra hållet så fort någon andas k r a v....

Så hur ska vi någonsin mötas vi som backar undan minsta önskemål från någon annan.

"Jag tror att det starkaste skälet till att jag stannat hos dig är för att du aldrig ställer några krav på mig"

Precis så sa jag och insåg medan jag uttalade orden att jag är en skadeskjuten kråka som behöver mycket mer tid att läka innan jag kan möta en annan människa på riktigt.

söndag 19 april 2009

Min son har såna tvångstankar

Sonen har så mycket tvångstankar att livet börjar bli väldigt svårt, både för honom och för mig.

Dags att försöka få BUP att vakna till liv igen kanske.

Men nej, jag tror jag tar mina sista sparpengar och anlitar en privat psykolog istället för att stånga mig blodig mot ett system som är helt knäckande för en människa som redan är hårt prövad när man försöker få hjälp där.

Nu skulle jag nog orka men frågan är om jag vill.

Been there done that liksom.

I flera år dessutom.

Just nu slår han igen sitt fönster ungefär 10 ggr, det gör han varje kväll ungefär vid den här tiden.

Hur i helvete trodde jag att vi skulle kunna flytta till en lägenhet ?

Hör hur han gråter nu men vet också att han blir ännu mer förtvivlad om jag går upp till honom, han vill inte visa sitt gråtande, då blir allt bara värre.

Förra veckan ringde han mig när jag var borta och gråtande bad han mig komma hem.

Ikväll kramade han mig hårt hårt länge länge när jag sa att "jag ska inte vara borta nåt den här veckan, jag kommer hem till dig varje kväll...".

Och det är inte så att han blir lämnad ensam hemma, mormor som han är trygg med kommer hit istället.

Han är 15 år min son.

Tillit

Han håller mitt huvud i sina händer, ser mig i ögonen och säger "jag ska göra allt för att bygga upp din tillit igen..."

Och jag tänker att kanske går det eller så är allt för sent nu.

Vi bodde på hotell i helgen men jag sa nej när han föreslog något gulligt romantiskt herrgårdshotell, vi är inte i något romantiskt läge, vi är för såriga och osäkra på varandra för det.
Så det blev ett ganska obefolkat mer businesslikt hotell och det var perfekt faktiskt, vi fick vara ifred och bara känna oss fram utan andra tätt inpå, utan andras blickar och öron.

Tiden försvann för att vi nästan hela tiden bara hade det alldeles fantastiskt härligt och roligt tillsammans. Vi hade några korta stunder av tårar i ögonen också men det var bara bra för mycket viktigt blev sagt.

När jag vaknade på söndagmorgon så tittade jag på honom och vågade erkänna för mig själv att han är den mest underbara kille jag mött på väldigt länge.

För all den livsglädje som ryms i honom den räcker hur långt som helst och den är sprungen ur en insikt om livets bräcklighet och tyngd och det är precis i den skärningspunkten jag tror vi möttes.

söndag 12 april 2009

Hultsfred

Winnerbäck spelar fyra dagar i rad på årets Hultsfredsfestival och det var ju tillräckligt för att jag skulle köpa biljetter.

Eller nej, det var det faktum att dottern sa att hon tyckte vi måste åka dit.

Hon och jag på Hultsfred.

Så dj-a underbart bara.

Och nej då, vi ska INTE campa vi ska förhoppningsvis bo här på gångavstånd från festivalen.

Och vi har biljetterna där det står "Hultsfred älskar Winnerbäck".

Lilla gumman

Min lilla stora tjej kommer och lägger sig i mitt knä i soffan och gråter hejdlöst.

Hon som är en fantastisk människa, ett under av kompetens och empati, hon som alltid har tid för någon annan, som engagerar sig i precis allt som finns.

Hon, min lilla tjej, är orolig för precis allt, hon oroar sig för att något ska hända mig, mormor, lillebror, pappa, pojkvännen osv.

Hennes oro går långt utanför vad som kan räknas som normalt eller sunt och jag känner hur jag inte räcker till för det räcker inte så långt att mamma säger att hon inte ska oroa sig.

Det hjälper faktiskt ingenting inser jag ju.

Så nu ska jag ordna någon hon kan prata med, någon som kan hjälpa henne på riktigt.

Lilla gumman.

söndag 5 april 2009

Ensam helg

Ensamheten kändes plågsam när jag gick min Golgatavandring från den tillfälliga famn jag tillbringat natten i på väg till tunnelbanan.

Bara lyckliga par hand i hand i den vackra varma vårsolen.

Men jag är inte del av något lyckligt par, jag är inte del av något olyckligt par heller vilket just nu t o m känns som om det vore bättre.

Så stark är min känsla av ensamhet att vad som helst vore bättre än ingenting.

Och det är ju helt förfärligt och vilken dj-a fallgrop det utgör.

Så klart nöjer jag mig med små smulor från den jag håller kär när jag är så dj-a desperat på jakt efter kärlek.

Jag vet verkligen inte när detta hände riktigt, jag som skrivit hur mycket som helst om min självvalda ensamhet och hur jag njutit av den.

Men den tillfälligt erbjudna famnen var vilsam och gav mig lättnad i ensamheten, han gav och jag tog tacksamt emot i alla avseenden.
Och allt var öppet och ärligt, jag satt t o m och grät lite under middagen när jag pratade om han som jag sörjer.
Jag grät lite på natten också och då fanns han där och tröstade.

Han sörjer att han inte förmådde älska någon fullt ut och känner skuld inför det så för honom var det en tröst i sig att finnas där för mig.

En spegling på många sätt.

Min Parisman är en enastående bra man.

torsdag 2 april 2009

Vi gråter ikapp jag och sonen

Så efter den underbara kvällen som var en milstolpe så kom då helveteskvällen.

Son och dotter har slagits, saker har gått sönder.

Barn har gått sönder både inombords och på utsidan.

Sonen låter sig inte tröstas, däremot har han parkerat sig i soffan utanför mitt sovrum där han ligger och gråter och berättar högt att han är den misslyckade i familjen.

Så fort jag närmar mig honom så skriker han bara att jag ska försvinna.

Gissa vem som känner sig som den misslyckade i den här familjen.

tisdag 31 mars 2009

En milstolpe i mitt liv

Nej då, inte vad ni tror, inte vad ni hoppas på.

Men jag har haft en trevlig, trivsam läxläsningskväll med min son i ca 2½ timme.

Detta har alltså aldrig någonsin inträffat tidigare.

Jag förstår att det låter konstigt men sonen är speciell, han har adhd och jag skriver inte så mycket om det för att det kanske är som lite för privat framförallt för honom förstås.

Så detta var en milstolpe och jag är så nöjd.

Fick en lång kram och ett innerligt tack av honom.

Tack själv min fina son, tack för att du är en kämpe, tack för att du är den finaste son en mamma kan ha.

måndag 30 mars 2009

Uppbrott eller bara avbrott

Eller kanske ett dj-a benbrott vore på sin plats.

Mitt ultimatum gick inte så bra, det ledde bara till allmän förfrysning.

Han frös ner sig och alla beslut känns det som.

"Jag ringer dig i morgon, är för mkt nu...."

Då tog jag slut eller något tog slut och jag skickade ett långt "göraslutsms" och för den som tycker det verkar lite omoget kan jag bara säga att om motparten gör sig oanträffbar så återstår inget annat.

Så nu ska jag försöka komma ihåg detta mantra.

Eller nej det ska jag fan inte alls det, jag ska göra som jag brukar, jag ska trösta mig ur sorgen.

Blev bjuden på middag av den här mannen och han vet allt, har varit min förtrogna och jag hans under hela hösten så vi vet precis båda två att vi inte alls är redo för nåt nytt men vi tycker båda två att vi förtjänar lite tröst. Bättre än så kan det inte bli tror jag.

söndag 29 mars 2009

Yoga is the shit

Barnen tittar frågande.

"Mamma, ska du inte bli arg ?" säger dottern när jag tvingas åka hela vägen tillbaka till stallet eftersom hon glömde mobilen där.

Och jag känner efter men jag är inte arg, jag är lite lätt sammanbiten men ser hela scenariot glasklart, det finns bara ett alternativ och det hjälper inte att skälla och bli arg.

Men så brukar jag aldrig vara, jag lyckas sällan behålla lugnet utan jag blir lätt arg.

Men nu.

Jag var på mitt livs första yogapass i lördags och jag har verkligen inte trott att det varit något för mig. Jag som tränat alla möjliga olika saker har konsekvent ratat just yoga.

Men nu blev jag mer eller mindre medtvingad av dottern (i utbyte mot att hon höll sonen sällskap när jag gick på fest).

Det var mycket jobbigare än jag trott men kändes rätt ok, var på sätt och vis lättare att hänga med än jag förväntat mig.

Idag är jag helt lugn i hela kroppen, känner mig lätt drogad.

Är det en tillfällighet eller funkar det så här ?

Jag vet bara att jag känner ett otroligt sug efter ett nytt pass.

Inte så näpen lycka

Mina onda aningar inför bröllopsfesten kom lite på skam.

För det första var det väldigt trevligt, lättsamt och uppsluppet, inte alls stelt eller pretentiöst.

Vinflaskorna stod på bordet, det var självservering och talen var korta, ganska oförberedda men från hjärtat.

Det var vänner som efter ett äktenskap och en skilsmässa nu hittat tillbaka och gift om sig.

Såg flera medelålders lite nyförälskade par där och visst kändes den lilla taggen i hjärtat.

Avunden.

Jag är inte bättre än så.

Men så anförtrodde sig brudens bästa väninna till mig om varför hon inte hållit nåt tal.

-Jag tycker inte alls om det här, att de gifter om sig. Hon skulle aldrig ha tagit honom tillbaka. Han var ju notoriskt otrogen i flera år... Skilsmässan var helt hemsk och hon har mått så dåligt så länge.

Och jag tittar på bruden, jag ser glädjen i hennes ögon men jag ser också så mycket mer.
Jag ser sorgen och smärtan, för även om glädjen kanske segrat så blir ingenting någonsin detsamma igen.

Och jag tänker lite på hur livet är en lång rad av smärtsamma upplevelser, tunga beslut och ständiga kompromisser.

Jag tänker på att inget någonsin är svart eller vitt eller ens vad det vid första anblicken ser ut att vara.

Jag tänker på att näpen lycka nog inte ens finns på riktigt.

fredag 27 mars 2009

Bröllopsfest

är jag bjuden på i morgon.

Och hur i helvete ska jag stå ut med sån näpen lycka mitt i detta inferno av passion, hat och uppgörelser.

Jag vill också ha en bröllopsfest, jag vill också vara lycklig.

För helvetes djävlar, är det inte min tur nån gång ?

Sorgen

bränner som ett klot i magen.

Och ingenting är någonsin så enkelt som jag önskar.

Ultimatum

Har någon fått av mig nu.

Antingen satsar vi framåt eller så slutar vi att ha kontakt här och nu.

Jag vet att det hade varit bättre för mig att säga det för ett antal månader sen men så blev det nu inte.

För att jag inte klarade av att ens tänka tanken att han då skulle försvinna helt ur mitt liv.

För att jag då nöjde mig med smulorna jag fick, förstod och förstod tills jag riskerade att koka ner till en våt fläck.

Men nånstans var det hela tiden så att jag faktiskt känner mig själv.
Jag är tillräckligt gammal för att veta att jag inte kraschar, jag lider, visst, men jag jobbar framåt uppåt hela tiden och plötsligt en dag är jag där.

Nu är jag där.

Jag kräver faktiskt allt eller inget.

Så enkelt att göra det nu när jag känner att jag inte längre nöjer mig med smulorna.

Och för första gången sen jag träffade honom är jag fullt beredd att ta konsekvensen och kanske se honom försvinna ur mitt liv.

Gör han det så är han inte mannen i mitt liv, så enkelt är det faktiskt.

söndag 22 mars 2009

Så dj-a rörigt allting

"Såååå jävla stark är Winnerbäck.Och det leder såklart till att jag tänker på dig - varje gång jag hör hans röst :-)"

Det mailet hade kommit i morse från någon jag träffade för drygt två år sen.
En fin man, alldeles på riktigt och singel (!) men han bor lite långt bort tyvärr. Men kontakten finns kvar och skulle kunna vara något mer om vi båda ville det samtidigt och tillräckligt mycket.

Men så är det ju nästan alltid att tajming is everything liksom.

Han som hjärtat är kvar hos skickar sms på lördagkvällen om hur han tänker på mig varenda minut och jag blir både glad och arg på en gång för vi har sagt att vi ska lämna varann ifred ett tag.
Det har vi sagt förut och ibland faller jag och ibland faller han men det är sällan vi faller samtidigt.

Den här gången gör jag ju ett riktigt försök att glömma honom....ett sånt där försök som alla andra tycker är rätt så galet.
Väninnan säger "man kan komma över någon utan att träffa någon annan".

Jaha så bra att det är så men jag, jag försöker bara hålla mig sysselsatt så att jag INTE ska skicka dumma sms sent på kvällarna när isvindarna blåser i hjärtat och jag känner mig ensammast i världen.

Så jag skickar dumma sms till såna som inte kan såra mig istället, som han min älskare i lyxklassen .

Han ringer på morgonen och föreslår lunch när han kommer till Sverige och jag gillar det, det piggade upp riktigt ordentligt på alla möjliga sätt.

Mest av allt gillar jag att han säger lunch och inte middag för i det ligger en respekt som tilltalar mig.

Ni förstår nog.

Det låter ju inte så rörigt när jag beskriver det men det känns så.

onsdag 18 mars 2009

Förlorad tillit

Är det så att den är förlorad för alltid ?

Min tillit till män.

Tror nästan att det är så, att det är därför jag dras till det omöjliga hela tiden och emellanåt tröstar mig med såna som ändå inte kan såra mig eftersom jag inte är på djupet engagerad utan bara på ytan och både kan ha och mista.

De omöjliga männen som kan vara av lite olika sort men som alla har det gemensamt att jag vågar ge och ge eftersom jag nånstans vet att det ändå inte bär hela vägen.

Fan så dj-a tragisk jag är.

Jag menar inte att vara självömkande jag bara försöker förstå mig själv.

Försöker förstå mitt självdestruktiva beteende som består i att fastna hos de som behandlar mig illa och ständigt rata de som är bra och fina och tyvärr i mina ögon dödstråkiga.

lördag 14 mars 2009

Min älskare i lyxklassen

Skickar ett glassigt mms som visar en strandutsikt över ett elegant dukat bord.

Jag misstänker men jag frågar ändå "var är det så fint".

"På croisetten i Cannes...wish you were here..."

I wish too....absolut, men herregud skicka en biljett så är jag där i morgon.

Yes pls alright, lite gift är han också, men what the shit, är det inte bättre med en gift glassig rik man än en charmig gift, fattig och problemfylld man ?

Tänker att jag har en massa helt otroligt intressanta trevliga män på lager MEN det är gifta allihop.

Hur fan blev det så ?

Drar jag till mig dem eller finns det inga såna män jag vill ha som är ogifta ??

Förresten stötte jag på ett ogift fynd precis efter min senaste separation men då hade jag ju inte vett att uppskatta honom, eller förstås så var jag ju inte redo.

Det var väl därför jag nobbade följande man;

En tjusig våning på rivieran, en liten herrgård i Sörmland dit han bjöd mig på en fantastisk middag som började med en tur över ägorna, en promenad utmed den egna stranden och superfin champagne från hans överfyllda vinkällare.

Ja minsann, trevlig var han också men när han försökte kyssa mig så tackade jag för mig och körde hem.

Jag tänker på honom ibland, undrar hur han lever, vad han gör och så.

Jag var inte redo då, nu är jag det men jag kan inte förmå mig att höra av mig igen.

Att hitta någon

En liten msn-konversation med väninnan en lördagkväll när vi försöker reda ut varför vi är såna dj-a losers på kärlek.

Väninnan säger:
Kan inte påstå att det är lätt heller, jag hoppas ju fortfarande har jag kommit på även fast jag jobbar hårt för att få bort honom, men då kommer ngt gulligt mail eller så
Tricky säger:
men i din innersta dröm då, vad önskar du då
Väninnan säger:
jag kan inte svara på det
Tricky säger:
antingen är jag mer naiv och romantisk eller så tillåter jag mig mer fantasier men jag drömmer om evig kärlek och det där bröllopet på en avlägsen strand.....jag tror inte att jag blir lycklig av det bara men jag vill ha det ändå, jag vill inte bara ha grå trist vardag resten av livet, jag vill inte ha ensamma lördagar och alla möjliga ensamma nätter i kalla sängar
Väninnan säger:
Nej jag vet inte jag heller
Tricky säger:
jag vet ju verkligen att man inte blir lycklig bara av att ha ngn men man blir fan inte särskilt lycklig av att vara ensam heller så nog prövar jag gärna igen, inte bo ihop men ha ngn som bryr sig om mig tillräckligt ofta för att jag ska vara nöjd med det
Väninnan säger:
ja men det är inte lätt att hitta nån ju
Tricky säger:
nej just det och det är väl där jag fullkomligt går vilse när jag hittat ngn som jag tycker så himla mkt om, jag KAN inte släppa, inte förrän allt är försent, iskallt och över, DÅ kan jag ge upp

Och där är jag ju inte än, uppenbarligen.

Nej då, jag ska lida lite till, eller mycket till eftersom det tycks vara så jag väljer att leva, eller ?

fredag 13 mars 2009

Snodd lista

1. Stänger du av mobilen när du sover? Nej jag stänger aldrig av mina mobiler, jag sätter dem på tystläge, dessutom använder jag den ena som väckarklocka.

2.Vem såg dig senast naken? Nån jag håller väldigt kär

3. Hur såg du ut på högstadiet? Jag var mycket längre än alla andra och gick i platta skor jämt. Ser på bilder att jag var jättefin men så kände jag mig aldrig.

4. Hur kommer du se ut om tjugo år? Helt ok.

5. Hur var du på dagis? Gick inte på dagis men i lekis var jag en outsider, satt i bokhörnan och läste böcker och låtsades som om jag inte ens ville vara med i tuffa gänget.

6. Hur är du att ha som arbetskamrat? Mycket omtyckt.

7. Har du celluliter? Nej.

8. Biter du på naglarna? Jag har skitsnygga naglar och det kostar mig lite pengar men det är det värt.

9. Har du något handikapp? Mitt största handikapp i livet är att jag vill vara omtyckt, men det är många gånger en tillgång också, önskar bara att jag inte mådde så dåligt när jag blir avvisad.

10. Är du rädd för att få hängbröst? Jag är inte rädd för såna saker.

11. Tror du att gud är en man eller en kvinna? Nej

12. Svär du? Ja rätt mycket t o m

13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen? Jag ler och säger att jag inte är intresserad, trevlig, ja kanske.

14. Hur homo är du på en skala 1-10? 2 kanske

15. Tror du på utomjordingar? Nej men jag vågar inte säga det högt för då tror jag att de kommer att göra nåt för att visa mig att jag har fel...

16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du? Lax, det är ju inte långt ifrån.

17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på? Jag är verkligen inte svårfödd, ytterst få saker jag tackar nej till men mat som ska vara varm men kallnat kan jag hoppa över.

18. Har du blivit arresterad? Nej men om polisen haft bättre koll så borde jag väl blivit det.

19. Ljuger du? Jag kan ljuga men tycker inte om att göra det.

20. Har du kysst en polis? Ja en italiensk sådan.

21. Är du rädd för Securitasvakter? Nej varför skulle jag vara det, har förresten kysst en sån också.

22. Har du någonting att dölja? Ja, det har jag absolut.

23. Vad har du på din nyckelknippa? Nycklar till mina olika hem och diverse pac-brickor, får inte plats minsta nyckelring utöver detta.

.24. Är du/har du varit gift? Nej och det är jag lite ledsen över men det är ju inte för sent än.

25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen? Om han var skadad eller nåt sånt men annars finns ju taxi.

26. Kan du laga cyklar? Avskyr sånt, naglarna går ju sönder.

27. Kan du fixa med bilar? Faktiskt mycket mer än de flesta kvinnor men det betyder inte att jag gillar det. Rent allmänt kan jag otroligt många saker som jag avskyr att göra.

28. Brukar du köra om? Jag kör i vänsterfilen hela vägen till jobbet.

29. Kan du baka bröd? Ja herregud, klart jag kan, det är ju bara att följa ett recept men jag gillar inte att baka, har aldrig gjort.

30. Vet du hur man frostar av en frys? Vem vet inte hur man gör, en 7-åring ?

31. Vilken tv-serie skulle du helst leva i ? Vita Huset så klart !

På TV

Är så lättroad så det är helt otroligt.

Men jag kommer aldrig behöva ha tråkigt, det är en himla fördel.

Fredagkväll med "Så ska det låta", just ikväll ensam hemma dessutom, en bit lax på tallriken och ett glas kallt vitt vin.
Mycket bättre än så här blir det inte.

Apropå TV så är jag inte alls någon snobb som säger "jag tittar så lite på TV" för att jag inte vill erkänna utan det är helt sant men jag skulle nog titta mer om jag hade mer tid över.

I veckan blev det rätt mycket sport på TV och förresten (sådär bara) var jag själv med i ett TV-program. Nu var jag inte helt nöjd med mitt framträdande men flera på jobbet hade sett mig och när någon sa att "vad snygg du var", ja då var den dagen räddad.

Nu ska jag njuta av skratt, sång, musik och glädje.

måndag 9 mars 2009

Bandyyra

Har det varit här i min lilla stad nu.

Häromkvällen var det dessutom snöyra vilket gjorde att matchen fick spelas i 3 x 30 istället för 2 x 45, sen blev det förlängning så herregud det tog 3 ½ timme innan den matchen var över.

Men kul var det.

Har varit på bandy 3 ggr den här veckan.

Och sen undrar jag varför det är så mkt tvätt i tvättstugan och varför det känns som om veckan bara försvann.

Men vad spelar det för roll när jag stått på läktaren och levt mig med i matchen i minst 90 minuter, jublat och skrikit.

Det är så himla härligt ju !

söndag 8 mars 2009

Han har en röst med skratt i

Eller är det så det känns när man är förälskad ?

Är det då man hör skrattet i den andres röst ?

Eller är det då man har skratt i rösten för att allt känns soligt och glatt, allt är möjligt och underbart.

Tänker på andra män jag varit förälskad i och inser att nej det stämmer inte, alla har inte haft skratt i rösten, några har varit av den allvarligare sorten med mycket tyngd och allvar i rösten istället.

Men den här mannen har skratt i rösten, han har värme och kärlek också och när han säger att "det enda jag vill är att få chansen att göra dig lycklig" då känner jag hur den värmen och kärleken sprider sig i mig och jag tänker att snart är vi där.

Alldeles snart faktiskt.

Kravmaskiner

Jag är omgiven av kravmaskiner.

Två tonåringar i huset är inte roligt, det är inte ens halvroligt.

Jag har helt ärligt svårt att relatera till andra som beskriver sin tillvaro med tonåringar som så positiv och så givande om än med vissa inslag av jobbiga diskussioner.

Dessutom ska man få onda ögat så fort man avviker från vad de tycker är ok för en förälder, allt från hur högt man pratar när andra hör till vilket TV-program man vill titta på.

Sätter jag mig ner en stund för att läsa tidningen i lugn och ro så avbryts jag hela tiden av alla dessa krav som bara bubblar ur dem.

"Mamma var är min svarta tröja.... mamma har du kommit ihåg att köpa....MEN HUR kan du glömma nåt som var så viktigt för mig....mamma ska du handla idag ?....mamma köp det och det och det....mamma har du fixat leg åt mig nu....mamma har du ordnat det....eller det...NÄR ska vi få en diskmaskin som fungerar ?? "

Men ni förstår och jag vet att många upplever samma sak.

Är just mina värre, nej det tror jag nu inte men var är strategierna för att orka med, är det att fly som jag gör ibland ?

Men jag vill inte fly från mina barn, det är kravmaskinerna jag flyr ifrån.

Och jag är faktiskt ingen curlingmorsa, de får ordna massor själva, de får cykla och åka buss osv.
De får ringa tusen samtal själva etc etc men ÄNDÅ kommer det till mig med precis allt FÖRST.

Som i helgen när dottern var med pappa och hälsar på farmor och farfar.
Då skickar hon sms till mig med en lång utläggning om vad jag tror om det faktum att pojkvännen blev biten av deras hund. Jag är så långt från att jobba inom vården som man kan vara, jag vet absolut inget om det, jag har aldrig ens haft hund. Hon är omgiven av vuxna människor och ändå ska hon dra in mig i det.

Då blev jag dj-igt trött kan jag säga och svarade inte ens.

Och alldeles nyss när jag fortfarande var inne i en energivåg och hade massor med planer för dagen så tog hon ner mig fullständigt och jag hamnade här i soffan med datorn liksom oförmögen att åstadkomma något mer idag innan jag fått skriva av mig lite.

onsdag 4 mars 2009

Jag bara jobbar

Ifall nån undrar så är det alltså bara jobb nu.

Har inget särskilt kul alls att berätta förutom att jag jobbar ca 12 timmar om dagen och att det faktiskt är helt ok.

Det är kul på jobbet nu, mycket som händer, många projekt, väldigt intensivt.

Idag fick alla släppa allt annat och vi superteamjobbade fram ett förslag på absolut noll tid och det var verkligen kul att jobba så intensivt tillsammans med andra.

I morgon ska vi presentera det och det är skitbra, känns så kul att få vara en av dem som ska dra det, rätt stolt är jag.

Men som sagt, några nöjen finns det varken tid eller energi till just nu och somligt orkar jag inte ens skriva om för det är för tungt så jag lägger det på hyllan och hoppas att det bleknar lite snart.
Då kanske jag skriver nån rad men inte nu.

Nu är det bara jobb och jag är innerligt glad att jag har ett jobb som är så roligt och inspirerande.

fredag 27 februari 2009

Så ska det låta

Men det finns inget bättre.

Ni tittar väl, alltså om ni är hemma.

Ikväll var Sibel den stora behållningen, för mig rätt så ny bekantskap och gud vilken känsla, vilken sång.

Hon och Brolle gjorde en lysande version av Elvis "In the getto", en älsklingslåt som jag har i ipoden.

Markoolio med glimten i ögat, underbar, vilken känsla.

Skönsjungande Sonia Aldén och så förstås den mest självlysande programledare som finns Peter Settman, bäst alla kategorier.

Så nu har jag haft en timmes skratt, sång och jubel faktiskt.

Himla mysigt att vara hemma igen

Fredagkväll...nästan magiskt, var ju ett tag sen känns det som.

Och på TV börjar "Så ska det låta", mitt favoritprogram !

Men så är det en film om Olle Ljungström samtidigt som jag gärna skulle se.

Så synd att jag numera helt har glömt bort hur video och dvd fungerar (ja det är dessvärre sant).

Nu får jag skynda mig med maten.

måndag 23 februari 2009

Mera resgnäll

Vi står vid bagagebandet på Arlanda och jag tänker att absolut inget har hänt sen jag jobbade härute för 25 år sen.

Jag försöker berätta för barnen att det var före internet, det var t o m före mobiltelefoner och absolut ingenting har förändrats, ja i alla fall inte till det bättre.

För det tar fortfarande löjligt lång tid att få sitt bagage när man kommer till Arlanda.

Och varför måste vi gå typ tre kilometer i iskalla gångar som känns mer utomhus än inomhus när vi landat mitt i natten och är dödströtta efter en lång flygning ?

Och till sist, jag säger bara charter, say no more liksom.

Charterresan.

Den kan inte överleva. Vem vill betala för detta ?

Visst benutrymmet är helt ok faktiskt, men det är också allt som är ok på charterflyget för allt annat är absolut lågvatten.

Man får inte ens ett glas vatten gratis ombord, absolut allt kostar och det kostar massor.

På resmålet så är skillnaden knappt märkbar om vi reste på egen hand eller på charter, inte mig emot, vi valde charter den här gången för första gången på länge för att jag bara inte orkade leta och jämföra olika alternativ utan bara klippte en paketresa och tänkte att det var bekvämt och enkelt men nej det känns mest som om man tillhör en losergrupp.

På hotellet får man det sämsta rummet när man kommer med charter, man är ju inte en individuell gäst som kan ställa krav.

Charterflyget känns som ett b-alternativ och det handlar ju inte bara om att betala för vatten. Det är mer respekten för passagerarna som jag saknar.

Finns ingen profilering alls, en känsla av att de gett upp redan och nu bara fryser kostnaderna så mycket de bara kan.

Jag passar inte i Thailand

Det är ju nästan helgerån, jag vet, jag vet.

Alla älskar Thailand.

Jag trodde att jag också gjorde det men nej, den här gången insåg jag att så är inte fallet.

Man får inte bli arg.

Man får inte vara otålig.

Och det passar väldigt dåligt med min personlighet.

Visst kan jag ta det lite lugnt ibland, särskilt när jag har semester men det lugn och det tålamod som krävs i det landet det har jag bara inte.

På hotellfrukosten så är det en person som har till uppgift är att gå runt och fylla på kaffe, man f å r inte gå och ta kaffe själv för det är ju hans jobb, så då sitter man där och irriterar sig på att man inte får kaffe när man vill ha utan man får det där dj-a kaffet när han äntligen ser att just jag inte fått nåt kaffe än idag. Sånt orkar jag bara inte med.

Barnen tycker att jag är en sur käring som bara gnäller.

Ja kanske är det så men varför är det ok att precis allt dröjer hela tiden, att inget kommer när jag vill att det ska komma.
Jag vill ha NU !
Inte för att jag har bråttom utan för att jag inte tycker att vänta och njuta av livet är samma sak.
Jag vill ha kaffet i koppen och s e n ta det lugnt, DÅ kan jag sitta hur länge som helst och bara titta och njuta av livet, lugnet, semestern.

På stranden går jag upp till strandbaren och beställer en kaffe, betalar och får ett leende "jag kommer ut med det"
"Nej, snälla rara, ge mig det f-b kaffet istället, jag bär själv, jag vill inte vänta, jag vill ha nu, nu, nu !!!"
Men nejdå, det är bara att le och gå tillbaka och sen vänta 10-15 minuter minst.

Och att inte få bli arg ?

Vad ska man göra då, när det röda vinet är kallt och det vita varmt och dessutom, dessutom, när man beställt ett glas så får man så lite att ser det ut som om man fått någons dj-a slatt som var kvar i glaset !
Så där sitter man med en liten slatt varmt vitt vin och ska le och se glad ut för herredjävlar vi är i Thailand och här blir man aldrig arg eller ens det minsta allvarlig.

Varmrätten kommer in fem minuter efter förrätten och det är bara att välja vilken mat man vill äta kall, men för guds skull le och var glad för här blir ingen arg.

Så vi äter på svenskägd restaurang sista dagarna för jag står fan inte ut längre med långsam service och mat som är ljummen och vitt vin som är varmt.

Och hemska tanke, kanske att jag blivit en sån där sur käring som helst borde stanna hemma i fortsättningen.

lördag 14 februari 2009

Total avkoppling

Fick masa mig hit när barnen började oroa sig för om jag var frisk eller inte.

Men mamma du har ju inte suttit vid datorn en enda gång !!?

Just det och jag mår väldigt bra, ingen abstinens alls.
Läser istället, latar mig och använder huvudet att tänka med ibland.

Tänker en hel del på livet hemma, på vad jag vill, vad som är viktigt, vad som räknas, var jag lägger energin.

Och han finns kvar på den listan.

Han lyser klart och de andra oviktiga föll snabbt bort när jag kom en bit ifrån.

Och eftersom jag inte orkar länka så är HAN lika med hockeymannen.

lördag 7 februari 2009

Lite försoning

Kanske är det vi i alla fall.

Han finns i mitt hjärta och jag i hans.

Igår fick han ett litet rött glashjärta av mig och på kvällen ringde han och sa att "det ligger här bredvid mig, jag tittar på det hela tiden"

Nu ska jag vila från ALLT i två veckor på en sandstrand där havet är 28 grader varmt och jag ska ha med mig minst 10 böcker och ingen dator.

Vi hörs !

måndag 2 februari 2009

Måndag 21.00 på TV

Helt hopplöst.

Just ikväll kl 21 är det helt fullt i tablån. Skulle faktiskt kunna se alla program som visas på 1-5.

Det är både "Diplomaterna" och "Advokaterna", sånt gillar jag, lite lagom reality.

Sen har vi den nya SATC, "Lipstick Jungle", har inte sett men kan tänka mig att den är kul.

Så är det gamla favoriten "CSI New York" på 5:an och förstås "Aktuellt" (blev lite politisk korrekt där på slutet).

Så jag vet att då blir det zappande och liksom inget av nåt.

lördag 31 januari 2009

Sjukdom och livsinsikt

Dotterns pojkvän som är det raraste man kan tänka sig har det lite jobbigt.

Båda hans föräldrar har med kort mellanrum drabbats av cancer. Mamman har fått behandling och är väl just för stunden förbi det allra värsta men pappan mår inte alls bra.

Nu ringer dottern från bussen (de har varit iväg och åkt skidor idag) och frågar om de kan sova här istället för pojkvännens pappa orkar inte.
Ja men självklart går det bra men pojkvännen är så rädd för att vara till besvär eftersom de var här igår också, åt mat och så.
Jag erbjuder mig att fixa mat och han säger "nejtack det behövs inte", det är klart att det behövs tänker jag och funderar samtidigt på hur han känner sig inuti.

Hur känner sig en tonåring inuti vars båda föräldrar just för stunden är drabbade av cancer och där pappan mår så dåligt att han bara vill vara ensam ?

Och jag tänker på hur livet är, hur skört allt är och svårt ibland och hur dj-a tacksamma vi ska vara för att vi får vara med, får uppleva saker, både gott och ont, för vi lever ändå och det är alltid bättre än det motsatta.

Och jag tänker på min underbara dotter som finns där för sin pojkvän, som bryr sig och är snäll och hur hon finns för sin pappa som inte heller mår så bra och jag tänker att jag lyckats förmedla någonting alldeles väldigt bra till henne och att hon är värd all min uppskattning och respekt och kärlek förstås.

måndag 26 januari 2009

Bruce - Stadion - juni

Håll med om att det låter helt underbart !

Jag har lyckats boka biljetter idag, är så dj-a nöjd med det.

Men det tog några timmar av otrolig irritation över det nya Eventim och så plöstligt var jag inne i bokningen och blev så nervös att jag knappt visste vad jag gjorde trots att jag noga bestämt exakt vad jag skulle satsa på.

Så nu är jag helt nöjd med nya Eventim som alltså hade biljetter kvar när jag äntligen lyckades komma in sådär tre timmar efter biljettsläppet.

Gud så mysigt det ska bli.

Ni vet väl att det kommer vara en alldeles underbar sommarkväll då ?

söndag 25 januari 2009

Jag ångrar mig idag

Det är ju alltid så.

Att värsta klyschan faktiskt också är sann.

Man ångrar bara det man inte gör !

Idag ångrar jag att jag inte hängde med några kompisar ut igår.
Nej istället pratade jag länge länge med bästa väninnan i telefon, grät hur mycket som helst över hur livet blev. Pratade om barnens pappa och hur svårt allt är med det.
Sen hällde jag i mig för mycket vin så idag är jag ju lika dj-a seg som om jag hade varit ute en sväng och skrattat lite istället.

Inte en hemmahelg till, ensam med barnen, måste ut, måste få lite luft.

torsdag 22 januari 2009

Att läsa någon annans dagbok

Det är en oerhörd rikedom att få göra det.

Att helt anonymt få gå in i en annan människas liv, tankar och känslor.

Att kanske förundras, förfasas men också stärkas i jämförelsen.

Det är ett annat liv nu.

Förr, då läste jag böcker en masse, jämt och hela tiden, relaterade, funderade och försökte skaffa mig erfarenheter via litteraturen.

Nu läser jag bloggar, hit och dit, olika hela tiden men ofta eller nästan alltid de som är en slags dagbok.

Det ger mig faktiskt fantastiskt mycket.

Så mycket att jag till och med inte längre behöver lika många vänner att älta saker med.

Nej jag gör det på egen hand via bloggarna.

Det är stort.

måndag 19 januari 2009

Roger Rörmokare

Börjar få en liten samling av "Löjliga familjen" i min telefon.

Ni minns väl kortspelet med det namnet ?

Hur som helst så döper jag mina hantverkarmän till namn där jag lägger till deras yrke som ett efternamn i adressboken.

Rörmokarfyndet heter faktiskt Roger.

Mitt hjärta klappar varmt för dessa män, känns som en rikedom när jag ser deras namn i boken, Martin Trädgård är ett vackert namn, sen har vi Håkan Snickare och nu senast fick jag lägga till Per Datahjälp.

Livskvalitet är en hel hög av hjälpande händer inlagda i telefonboken, då känner jag mig trygg.

söndag 18 januari 2009

En gala för Obama

Tittar just nu på TV 8 som direktsänder en gala för Obama från Washington vid Lincoln Memorial.
Sonen messar att "mamma där har vi ju stått" och jag känner mig stolt.

Stolt över att jag tagit mina barn ut i världen, stolt över att de stått där uppe och tittat ut över Capitol Hill, stolt över att de sett mer än bara sin egen bakgård och att de faktiskt kan relatera till sånt som händer på andra platser i världen.

Ryser lite när jag tänker på att det ofattbara har inträffat, att USA får en svart president.

Det är ju så stort att man inte förstår.

Jag minns New Orleans för 25 år sedan där man fortfarande kunde se tydliga tecken på raslagar som försvann för inte alls så länge sen, egentligen inte förrän 1964 med "Civil Rights Act" och minns Martin Luther King som blev mördad så sent som 1968.

Obama är född 1961.

Det är faktiskt helt fantastiskt och jag är innerligt glad att han vann.