lördag 12 juli 2008

Spela spel

Det brukar jag hävda att jag absolut aldrig gör.

Nej då, jag är ju så dj-a naturlig och ärlig, öppen och uppriktig så mig kan man kräkas på om man vill.

Väninnorna blir galna på mina klämkäcka råd om att bara vara sig själv, "men om du gillar honom så visa det, lägg av med att spela spel eller vara taktisk....".

Jo men vilken tur att jag vet hur man gör, att jag inte alls behöver grubbla över det.

Eller hur !!


Vilken tur att jag just nu inte alls behöver fundera över om han elitidrottaren är en sån som behöver lite tuggmotstånd för att bibehålla intresset eller om han helt tvärtom behöver känna att jag verkligen är intresserad för att våga själv.

Ja men visst är det tur att jag inte alls spelar några spel och bara är så dj-a naturlig och säger och gör exakt vad jag känner hela tiden.

Så skönt det vore.

Allvarligt talat så vet jag ju själv hur känsligt det är, hur lätt det är att pendeln slår åt det ena eller andra hållet helt beroende på små löjliga detaljer.

Jag är inte alls immun mot det där spelet, jag tycker inte att det är så enkelt som jag själv brukar hävda, det är ju bara för att det så sällan betyder så mkt som jag allt som oftast vågar vara rakt på sak.

Nu när jag känner mig lite lätt förälskad så blir ju allt så himla viktigt.

Och skitjobbigt.

1 kommentar:

Anonym sa...

Visst är det jobbigt. Jag är som du och kör med öppna kort. Varför hålla igen om det känns rätt??? Tydligen har jag inte mött några likasinnade kan man väl säga med facit i hand...*S*
Mailade dig om restaurant förslag...