söndag 4 maj 2008

Hänsynslösa tonåringar

Jag blir galen !!!!!!!

Sonen kom äntligen i säng efter att ha kommit hem från pappan jättetrött och otroligt uppstressad över precis allt.

DÅ, när han precis håller på att somna, då börjar storasyster leva om, så totalt hänsynslöst att jag blir helt vansinnig.
Hon fullkomligt ramlar nedför trappen om och om igen trots mina förmaningar.

Kan inte smyga, kan inte röra sig utan att det bullrar i hela huset och givetvis så somnar inte sonen utan han stressar bara upp sig mer och mer.

Nu har han bestämt sig för att vara vaken hela natten och dessutom ska han hålla oss andra vakna också.

Fan vad jag hatar detta.

Och faktum är att ALLT är tonåringens fel, hennes hänsynslöshet.

Nu kom hon ner och slet upp min dörr och skällde ut MIG för att sonen nu ligger och gråter hysteriskt.

Fan vilken dj-a soppa.

Så skönt att veckan börjar så bra.

Ja det var en ögonblicksbild från mitt skitliv.

11 kommentarer:

Ankan sa...

Vad jobbigt du har det! Jag hoppas, HOPPAS, att sonen lugnade sig - och att du lyckades få sova i natt. Kram

singel46 sa...

Stackars Tricky.. Men de underbara dagarna kommer med som väger upp en sådan som du beskriver nu. Samtidigt så kanske du uppskattar den barnlösa tiden oxå vilket kanske är viktigt. Kämpa, le och kramas...
Här får du en bamsekram från mig... har ju inga tonårsbarn ännu men liknande situationer då man känner att krampen i huvudet är nära...

TrickyTricky sa...

Tack rara ni för support.

Det slutade med att sonen kom ner till mig, la sig i min säng, grät hejdlöst och jag fick trösta lite.
Han tystnade framåt halvett i natt så nu vet jag knappt vad som är upp och ner för jag är dödens trött ikväll.
I morse när jag åkte till jobbet kände jag mig djupt bedrövad över det faktum att jag först försökte stålsätta mig mot hans gråt och trodde det mest bara var nån slags demonstration. Det var det ju inte och jag ångrar så att jag inte gick upp till honom på en gång.

singel46 sa...

Man kan inte veta alltid vad som är rätt...
Du tröstade ju honom till slut så det finns ju inga sorgliga miner längre...
Kram

Ankan sa...

Du vet väl Tricky att du gjorde så gott du kunde just i den situationen!! Inte blejma dig själv mer! Det var ju faktiskt så att sonen kom och blev tröstad. Du avvisade honom ju inte! Vi mammor måste vara snälla mot oss själva, vi gör så jävla gott vi kan och det är inte lite! Vi inte perfekta och det är väl tur för vilka krav skulle inte DET ställa på våra barn. Med en perfekt rollmodell?? Ursäkta alla utropstecken, men jag känner så väl igen mig :) Kram

Peter Midas sa...

Jag tror du behöver tala lite allvar med dottern och tala om vilka villkor som gäller i familjen. Om hon har behov av kontakt får hon nog lära sig att kommunicera på andra sätt än att riva hela huset. Beskriv för henne vad hänsyn är! Alternativt kan du slå en spann vatten över henne nästa gång! Så hård kan man faktiskt vara, lära sig själv att sätta gränser, för det är det ungarna vill ha.

TrickyTricky sa...

Tack raraste för att ni tröstar och peppar, det är ju helt fantastiskt egentligen hur mkt det betyder.
Dottern flydde till mormor igår så vi har inte ens träffats, hon anser nog att det är lillebror som är det stora problemet i den här familjen och till viss del har hon ju rätt där.

Nike sa...

Ja himmel! Men så där är det bara...det är ingen tröst men det här hela tiden någonting som tar energi när man har barn! Att man får tillbaka gör ju att man faktiskt inte skriker "Nu skiter jag i er och i allt, hej då!"

Jag känner igen situationen. Hos oss är det sonen som ramlar fram och ned för trappan. Gastar och drar i gång elgitarren när syrran just slumrat in!

Vatten? Ja gärna, men trägolvet, trägolvet!!!

TrickyTricky sa...

hahaha...Nike, jag säger samma sak, trägolvet !!

singel46 sa...

Men tricky... Klart att Ni kan vara trötta på sonen men det är ju ALDRIG hans fel... Kanske känns så ibland, men jag tror varken du eller dottern tycker det egentligen. Hans situation gör ju att han är helt beroende av er...Krama dem och påminn varandra om hur viktiga ni är för varandra... Kram

linlin sa...

Jamen jo. Sådär har jag det också (när mannen jobbar sen kväll.). Men här är det sexåringen som klampar och lever om och tvååringen som vägrar sova och jag är mamman som blir så trött, så trött och så arg.