måndag 21 januari 2008

Älskade sonen min

Sonen kom och började äntligen berätta varför han e g e n t l i g e n vill byta skola, det jag misstänkt hela tiden men inte lyckats få ur honom, han är tyst men intensivt mobbad, tissel och tassel bakom hans rygg osv.
Och detta av killar som spelar i samma lag både i fotboll och innebandy, djävla ungar, ursäkta uttrycket men jag är så förbannad.

Och sonen skäms, det är ju precis så, den som blir mobbad skäms och får byta skola, mobbarna fortsätter sina skitliv eftersom inget blir bättre av att det lyfts upp i ljuset.
Jag tror nog att föräldrarna skulle reagera jättestarkt men sen då ?

Hur blir det för sonen i lagen, han får panik när jag säger att jag vill prata med föräldrarna.

Försöker stärka honom, säga att det är han som är modig och stark och de andra som är fega, rädda och bara törs göra saker i grupp, vet inte om det går in, hoppas det.

"Ser jag ut som ett mobboffer" säger han och mitt hjärta blöder .

Jag kan ju inte säga till honom att han gör just det, han ser ut som den där känsliga killen som det är så tacksamt att ge sig på.

Så han ska få byta skola och när föräldrarna till skitungarna frågar varför så ska jag spänna ögonen i dem och säga "det kan ni gå hem och fråga era söner om ", det har jag fått tillstånd av sonen att säga.

Det är bra nog.

6 kommentarer:

Christina sa...

Det finns inga gränser för hur dåligt vi mår när barnen far illa. Jag är glad att han kan byta - ändå. 14-åringen här bytte ju klass och det blev ngt bättre ... Stor kram:)

AnnA sa...

Din blogg är fin! Såklart ditt hjärta blöder. Barn kan vara så grymma mot varandra, är det vi vuxna som lär dem...?

Kände igen mig i ditt inlägg om vänskap och ensamhet. Jag lever visserligen med en man och känner mig ju inte ensam med honom och vår dotter. Men har liknande funderingar som du; varför har jag blivit så ensam idag på sätt att jag har få vänner, jag som är så social? Jag har valt att hamna i chefsposition så det har ju varit ett eget val att "särskilja" mig från andra medarbetare, men ändå...

Kram! Och krama sonen, länge!

TrickyTricky sa...

Christina; nej ingen mamma mår bättre än sitt barn, jag hoppas också det blir bättre om han byter för vad händer annars ?

anna; tack snälla du, jag försöker krama honom så mkt jag kan men den tiden är ju lite förbi när man kunde trösta sina barn så.

Coola Morsan sa...

Ibland känns det som mobbningen sitter i väggarna och hålls vid liv av lärarna, som premierar mobbarbeteenden och låter mobbarna ta nästan all plats som ledare i klassen och i kladssrummet, och som inte verkar vilja se vad som händer mellan lektionerna.

Så jobbigt när andra vuxna gör sig så blinda att man själv nästan tror sig missta sig, fastän man känner så stäarkt att något i skolan/klassen är extremt fel och att ens barn mår dåligt.

I vårt fall var det faktiskt en lärarpraktikant som bekräftade vad både lärare och andra föräldrar förnekade, och äntligen bytte vi skola, och gav det nya en chans i alla fall.

Maja sa...

Man blir ursinnig och är så himla maktlös. Barn kan verkligen vara utstuderat elaka.

Ta hand om er!

Sabina sa...

Oj vilket starkt inlägg. Jag blir otroligt ledsen när jag läser det här, inte för att jag själv blivit tokmobbad, men jag fick känna av det några gånger, jag vet hur jag mådde då och kan därför känna otroligt med din son.
Vilken stark son du har som faktiskt berättar, fantastiskt.

Min mamma ville oxå alltid prata med föräldrarna vilket jag inte tyckte om, man tror ju att det skall bli värre, så jag fick henne att låta bli. Men sen kom det fram till min handbollstränare som tog saken i egna händer & då slutatde dom direkt.

Kan du inte fråga din son om du får prata med tränaren för hans lag??
Kanske han kan prata med grabbarna & säga att han har märkt detta själv så behöver han inte dra in dig, för din sons skull.
Detta borde ju ligga i tränarens intresse oxå.

Oj så långt det här blev, ville bara säga något, då sådant här är för mig helt oacceptabelt.

Hittade hit från storMaja.

Mvh//Sabina