tisdag 29 januari 2008

På mottagningen

Herregud, det var absolut värre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Alltså besöket på drop-in mottagningen efter att jag fått det där brevet man inte vill ha.

Men på ett helt annat sätt.

Det var lite....familjärt kan man säga.

Anonymt jo tjena så anonym man blir när de ropar upp alla med för- och efternamn.

Men det var ju lite bra för då fick jag ju bekräftat att den där killen som satt mittemot mig just var den där killen som jag känner genom jobbet och som bor i min lilla hemstad och som jag DESSUTOM flirtat med en gång på krogen för några år sen.

Jamen skitkul !!
Tror jag inte han heller tyckte när de ropade upp hans rätt ovanliga namn högt och tydligt.

Sen väntade och väntade jag i det proppfulla väntrummet, det gick en timme och det var på väg att gå två timmar men plötsligt fick jag bara nog och frågade vad som hände egentligen.

Det skulle jag inte ha gjort, med hög röst säger sköterskan inför hela dj-a väntrummet att "man har bedömt att du behöver träffa en läkare och då tar det lite längre tid".

Va va va va !!!???

Jag som svarat nej på alla frågor i stil med "har du haft sex med någon från ett annat land", "har du haft sex med någon av samma kön" ja och så vidare men det hjälpte inte för just jag skulle alltså vänta på den kvinnliga gynekologen som just denna morgon tog ovanligt lång tid på sig (allt enligt en skitsur sköterska som nog var lite trött på att få skit pga det)

Då kommer den kvinnliga gynekologen själv ut och ropar mitt namn och där står jag och stirrar in i ögonen på min granne.....nej det här fan inte sant tänkte jag, då säger hon att "nej det här går inte, vi känner varann privat" nej du djävlar tänkte jag nu har jag väntat färdigt.

Men precis då kommer den riktiga kvinnliga gynekologen fram runt hörnet och min granne visar sig vara där på nån slags vidareutbildning och kunde glida undan lite snyggt, men ändå, hur stor var den chansen att just hon skulle vara där just idag när jag kom dit ??

Suck.

Familjärt var namnet.

söndag 27 januari 2008

Flyga hit och dit

Jag absolut älskar att planera resor, surfa runt, kolla billiga flyg, fundera lite, kolla kalendern.

Men nu börjar det bli helt ohanterligt, jag menar sen jag kollade Ryan Air sist så har de plötsligt en hel hög nya destinationer och de är ju inte det enda lågprisbolaget.

Möjligheterna är för många.

Lite sugen på nån slags retroresa till Rimini i sommar, bo på halvbra hotell med halvpension, vad sägs om 1000:-/natt för halvpension för oss tre ?

Vi flyger dit för 1200:-/person, känns lite småbilligt faktiskt.

Kanske över midsommar, vore väl skönt att slippa en typisk svensk midsommar, har ju ingen båt längre, inget skärgårdsställe och som sagt inga vänner, så vad fan ska vi göra på midsommar ?

Rimini låter helt kanon.

lördag 26 januari 2008

Minnen av en familj som aldrig fanns

Läser i Christinas blogg om vemodet efter den tid som inte kommer tillbaka.

Hon beskriver familjen som är på utflykt tillsammans och mitt vemod består i att jag aldrig någonsin levt i familjen som bestått av mamma, pappa, barn.

Mina småbarnsår var en sörja av svek, ångest, otrohet och slutade med skilsmässa när den yngste bara var några månader.

Det var inte vackert.

I backspegeln ser jag ju hur jag kämpat för att få vara en familj, hur jag så gärna ville ha den där lyckan av att höra samman och jag fick ju en annan slags familj, en familj med dina och mina barn men hur gärna man än vill så blir det aldrig samma sak.

Därför kan jag inte längta tillbaka till de där åren, de är så ångestfyllda för mig, så utan minnen.

Sommaren -94 minns alla för att det var så varmt och för att Sverige tog brons i fotbolls-vm.

Jag minns ingenting av den sommaren förutom att jag en kväll hade en sovande 2-åring och en bebis som var sjuk och måste till sjukhus och att jag var ensammast på jorden just då.

Å andra sidan var jag kanske ännu mer ensam några månader tidigare när den nyfödda bebisen då blev sjuk och vi blev inlagda på sjukhus.

Hemma fanns storasyster som inte ens fyllt två, en pappa som var helt oförmögen att ens stanna hemma en enda dag för att ta hand om sitt barn så mormor fick ta ledigt från sitt jobb och rycka in.

Där ligger jag på sjukhuset så full av oro och ångest över min sjuka bebis när pappan ringer och säger att eftersom mormor är där så passar han på att åka och spela tennis på kvällen.

Han åker och spelar tennis.

Det var hans prioritering, han kom inte till sjukhuset överhuvudtaget, varken för att stötta mig eller för att träffa sin två veckor gamla son, han stannade inte hemma hos sin knappt tvååriga dotter heller.

När går man sönder ?

När inser man att det inte finns något som helst hopp och varför är man den sista som förstår.

torsdag 24 januari 2008

Vi måste skratta lite också !!

Nu skiter vi i tråkiga brev en stund.

Om ni inte sett Omid Djalili show än så kolla länken.
Han är bara bäst just nu.

Brevet man inte vill ha

Och aldrig skulle ha fått om man bara ägnat sig åt säkert sex så där som man vet att man ska men ändå inte alltid gör.

...fick nämligen ett telefonsamtal igår där en mycket barsk kvinna presenterar sig och säger att hon ringer från Sesamkliniken i Solna och refererar till det här brevet jag nyss läst men som jag alltså inte hade sett då, min första tanke är att det är någon som driver med mig så jag intar en MYCKET avvisande hållning och är på gränsen till otrevlig, hon ringer från skyddat nummer och jag ifrågasaätter henne totalt, vägrar diskutera såna frågor med någon som ringer från skyddat nummer, "du kan ju vara vem som helst" säger jag till henne och hon blir otroligt irriterad på mig och börjar yra om smittskyddslagen.

Jag är SÅ säker på att det är nåt slags busringning och säger helt iskallt att det är helt osannolikt att detta kunnat hända (jag kunde lika gärna ha sagt " jag har inte haft sex på ett helt år så du har definitivt ringt fel).

Fatta hur kul det var att ringa tillbaka till henne idag och säga ähmm nu har jag hittat brevet....hmm ursäkta om jag var lite otrevlig igår...

Dessutom är det nu allt det otrevliga börjar.

Jag ska gå på drop-in mottagningen, ni hör ju ??

Jag ska alltså mentalt förbereda mig på att sitta i ett väntrum fullt med folk som alla ska testa sig för klamydia, men gud så kul, en sak är ju säker där, alla är sexuellt aktiva och övervägande del är singlar....hahaha...vad sägs om det ur raggningssynpunkt ?

Hög dejtingpotential faktiskt.
Nej jag skojar, promise.

Huvudet högt och blicken rakt fram, mantra påslaget "vi är alla i samma båt" och fy om alla andra är mellan 20-25, jag vill ha någon i min egen ålder, vill inte framstå som en patetisk medelålders kvinna som antagligen blivit smittad av en vänsterprasslande man.

Suck suck, nu ska jag börja skriva en lista....hahahaha....nej såå många är det inte.

tisdag 22 januari 2008

Torgny Lindgren vs Carolina Gynning

Jag som aldrig zappar mellan kanaler gjorde just det och herregud vilka kontraster.

I ena hörnan satt Torgny Lindgren och blev intervjuad av sötnosen (så får man skriva om man är kvinna men gud om jag varit man och han en ung söt kvinna...) Daniel Sjölin.

I den andra hörnan satt/hoppade snarare kanske, Carolina Gynning, jamen ni fattar ju, min hjärna fick problem i de här tvära kasten.

Är det bara på min TV som ljudvolymen är helt olika på olika kanaler, särskilt femman är jättehög, så när man byter kanal så går ju ljudet i taket plötsligt.

Fatta att växla från en lågmäld Torgny Lindgren till en - ja just det - extremt högljudd Carolina Gynning.

Nu ska jag inte verka snobbig eller så men Gynning fick små korta klipp, jag orkar inte mer helt enkelt, så min röst hamnar på Lindgren.

Fast jag tycker Gynning är en skön typ ändå.

måndag 21 januari 2008

Älskade sonen min

Sonen kom och började äntligen berätta varför han e g e n t l i g e n vill byta skola, det jag misstänkt hela tiden men inte lyckats få ur honom, han är tyst men intensivt mobbad, tissel och tassel bakom hans rygg osv.
Och detta av killar som spelar i samma lag både i fotboll och innebandy, djävla ungar, ursäkta uttrycket men jag är så förbannad.

Och sonen skäms, det är ju precis så, den som blir mobbad skäms och får byta skola, mobbarna fortsätter sina skitliv eftersom inget blir bättre av att det lyfts upp i ljuset.
Jag tror nog att föräldrarna skulle reagera jättestarkt men sen då ?

Hur blir det för sonen i lagen, han får panik när jag säger att jag vill prata med föräldrarna.

Försöker stärka honom, säga att det är han som är modig och stark och de andra som är fega, rädda och bara törs göra saker i grupp, vet inte om det går in, hoppas det.

"Ser jag ut som ett mobboffer" säger han och mitt hjärta blöder .

Jag kan ju inte säga till honom att han gör just det, han ser ut som den där känsliga killen som det är så tacksamt att ge sig på.

Så han ska få byta skola och när föräldrarna till skitungarna frågar varför så ska jag spänna ögonen i dem och säga "det kan ni gå hem och fråga era söner om ", det har jag fått tillstånd av sonen att säga.

Det är bra nog.

Vänskap och ensamhet

Det har varit mycket prat lite här och där på olika bloggar om ensamhet och vänskap.

Står de två orden i ett motsatsförhållande till varann ?

Funderar mycket över min egen relativa ensamhet och varför det har blivit så.

Jag känner inget behov av att förklara eller rättfärdiga det inför någon annan men eftersom jag grubblat över det väldigt mycket så känner jag ett behov av att försöka se på det utifrån för min egen skull.

JAG behöver en förklaring själv, ja så känns det.

Jag som från första början alltid varit en typisk ledargestalt, som nästan alltid varit den självklara centralgestalten i alla sociala sammanhang, hur kan det komma sig att jag faktiskt är ganska ensam i dag ?

Vad har hänt på vägen ?

Har jag valt själv eller har livet bara blivit ?

Har jag kanske haft för lätt att knyta kontakter, träffa nya människor, finna mig tillrätta i nya sociala sammanhang ?

Så lätt att jag helt enkelt inte vårdat det gamla, de som fanns där sen tidigare ?

Nej, jag har nog försökt, faktiskt också velat ha en vänkrets från förr men det har inte varit så enkelt.

Jag har inte levt mitt liv så där alldeles rätlinjigt, jag har hoppat lite hit och dit.

Pojkvännen från gymnasietiden, ett gäng kompisar som åkte till fjällen varje vinter och seglade på sommaren, härliga roliga människor som jag inte alls ville lämna men...som så ofta var det ju i första hand hans vänner.

Och de fortsatte ju åka till fjällen på vintern och ha kul, knyta nära band med varandra, kanske de idag är såna där människor som umgås med "sina gamla vänner" och tycker att livet är riktigt vänskapshärligt.

Men som sagt, inte mina gamla vänner längre.


Universitetet - där alla andra tycks ha grundlagt all den där livslånga vänskapen - men inte för mig alls, inte min typ av människor, läste förmodligen helt fel utbildning eftersom jag ständigt kände mig utanför.

Bytt jobb några gånger, umgåtts en hel del med jobbarkompisar och det är svårt att bibehålla när man byter sammanhang.

Separerat rejält två gånger, först från barnens pappa, då försvann alla de människorna eftersom jag dessutom flyttade från stan och verkligen inte ville umgås mer med någon av dom.

Nyaste separationen har ju också ryckt bort en massa vänner eller bekanta snarare, vissa fester man inte blir bjuden på. Och allt "famijeumgänge", inte parmiddagar utan fester med barnens kompisars föräldrar, där platsar man ju uppenbart inte längre.

Och just den biten blir ju så arbetsamt också, man måste hitta nya traditioner hela tiden.

Men jag känner mig inte ensam, jag har människor att ringa till om jag vill prata, jag har människor att umgås med men ändå skaver det någonstans.

Har just tillbringat en långhelg i fjällen med ett gäng från jobbet, hur kul som helst, kändes verkligen som om jag var omgiven av -just det- vänner eller bekanta ?

Jag vet bara att jag reagerar med lite avundsjuka och en känsla av att något är fel i mitt liv när jag hör andra berätta om att de bjudit sådär en hundra personer på fest, JAG kan ju inte ens skrapa ihop ett tiotal.


---------

Lyssnar lyckligt en stund

Jag ligger i sängen och lyssnar på barnen när de för ovanlighetens skull umgås och pratar vänligt med varann i köket.

Det är som balsam för själen, att faktiskt inse att de har en relation, de är inte bara hund och katt, de är vänner - också.

Behöver mycket balsam just nu efter den där helgen.

onsdag 16 januari 2008

Respektive....

Vilket skitord.

Respektive.

Låter det inte obehagligt likt respektabel ?

Chefen frågar vid fikat om vi kanske ska bjuda med respektive på den där middagen vi ska ha.

SKIT PÅ DIG CHEFDJÄVEL !!!

Jag är den enda i vår enhet som inte har någon dj-a respektive att ta med mig.

Jag borde fan ta med mig bästa väninnan och låtsas att hon är min respektive, då tror jag aldrig att chefen skulle föreslå det igen !!

söndag 13 januari 2008

Jag skäms och jag har all anledning

Hade tänkt författa ett litet lagom raljerande inlägg om en ny dejt och kanske förfasa mig lite över min egen brist på moral (ähh det där tror jag ju inte ens på själv, brist på moral, tjena, vem har tid med sånt längre ?)

Ja det hade jag tänkt trots att solen skiner och man borde gå ut.

Men så kom det här meddelandet när jag loggade in på dejtingsajten från just han jag träffade igår.

Och jag skäms så jag hukar.

Jag hade tänkt skriva nåt i stil med att "nej han var inte min typ egentligen, han var lång, väldigt stilig, trevlig, han kom hit på lördagkvällen för en kvällsfika och stannade mycket längre än vad som var tänkt, han var så mysig och jag kände att det var hög tid att fylla på lite hudkontakt, det var mycket angenämt på alla sätt och vis men trots allt vet jag att det här inte är mannen i mitt liv, en parentes helt enkelt."

Så hade jag tänkt skriva, så kände jag.

Och så skriver han så här;

Godmorgon xxx, Tack för en underbar kväll, du överskred mina vildaste fantasier...Vilken kvinna... Du finns i mina tankar...Jag vill inte förstöra det jag ( vi ) fick uppleva, genom att vara kvar här på m.c( dejtingsajten). För mig betyder det här mycket.. det du gav mig...Jag förstår att vi har båda ett krävande arbete..tar mycket tid.. du har dessutom dina barn...Men jag är övertygad om att om vi tar det här steg för steg.. så kan det här bli något fint...Du kommer alltid att vara välkommen hos mig... ring när du vill.. jag hoppas att jag får ringa dig...

SKÄMS !!

Vad är det för fel på mig eller är det inget fel på mig alls, är det honom det är fel på ?

Nej det är nog inget fel på någon av oss men vi bor inte på samma planet helt enkelt.

Slå på mig någon.

lördag 12 januari 2008

Idrott för alla ?

Jo säkert !

På föräldramötet i sonens fotbollslag gicks det igenom alla cuper man ska åka på under våren och summan som vi kan se fram emot att betala för nästkommande sex månader uppgår till 8.300.- !!!

Att ha idrottande barn är idag förmodligen en omöjlighet för de flesta ensamförsörjande mammorna.
Inte bara är vi körda redan på "skjutsanivån" utan kostnaderna är en enorm tröskel att klara av.

Sonens lag har fått en inbjudan till en italiensk storklubb, de blir bjudna på hotell och logi men resan får vi stå för själva.
Till just den här staden går det minsann inga billiga RyanAirflyg utan här är det bara att betala gamla hederliga flygbiljetter.

Vem klarar av att säga till sin son att nej sorry min älskade son jag vet att det är a dream come true men vi har inte råd eller snarare jag har inte råd.

Nu är ju inte just den här mamman av det fattigaste slaget och kan klara hastigt påbjudna inbetalningar på några tusenlappar men jag ser mig om på mötet och tänker att här sitter några som nu fick otroligt ont i magen.

Och så här är livet, det är orättvist och tungt för många.

Alldeles för många.

tisdag 1 januari 2008

Nyårsafton

Tänk att det faktiskt blev nyårsafton och en riktigt glittrig och glamorös sådan också !!

Nej det blev inget nyår i Berlin men det blev väldigt trevligt ändå.

Tack Christina (som har beskrivit kvällen så bra att jag inte gör det en gång till utan klicka och läs hos henne) för att du tog mig med till Berns.

Eller kanske snarare gav mig inspiration att slå dubbla knutar på mig själv och faktiskt fixa så att sonen fick något annat roligare att göra än att bara sitta ensam hemma med mig.

Efter alla turer och besvikelser så blev det ju alldeles kanon för oss båda två.

Han fick "hänga med" storasyster och hennes allra ballaste polare som alla hade varit hur gulliga som helst mot sonen.
Tänk "lillakillenutanför" som fick vara med de allra coolaste killarna i stan och känna sig sedd och viktig.

Jag grät av glädje i natt när jag pratade med storasyster och hon berättade hur bra allt hade blivit och hur mycket alla hade gillat hennes gulliga lillebror.