torsdag 27 december 2007

Lilla killen utanför

Sonen skulle på match, jag erbjöd mig att skjutsa.

Det går till ungefär så att några frivilliga föräldrar står där med sina bilar lite avvaktande för att se, hur många behövs, vilka ska åka, vilka får åka hem igen, det är ju inte precis slagsmål om att få åka.

Sen på en given signal så tar alla killar plats i bilarna.

Ingen hoppar in i våran bil.

De trycker ihop sig i de andra bilarna och jag ser sonen slå ner blicken och skruva lite på sig.

Jag har lust att skrika, får en klump i halsen, vågar inte titta på nån eftersom jag är så rädd för att jag kommer att börja gråta.

Gråta för min ensamma sons skull.

För att han alltid är lite utanför, aldrig riktigt får höra till.

Som tur var upptäckte en av tränarna vad som hände och sa att det var ju onödigt att jag körde med bara en kille i bilen och att de kunde sitta fyra i bak på hans bil.

Skit i alla säkerhetsbälten i världen, det är viktigare att han får sällskap, att han får vara med i gemenskapen.

Så jag åkte hem och grät i flera timmar över min lilla utanförspojke.

8 kommentarer:

Ankan sa...

Det gör SÅ ont när man vet att barnen har det svårt. Man är så maktlös. Hoppas han fick spela och inte sitta på avbytarbänken och att de var snälla mot honom! Kram

Maja sa...

Mitt hjärta brister och så blir man så himla arg på alla de andra skitungarna fast att man gjorde precis likadant själv när man var barn. Vi kan verkligen vara grymma vi människor.

Pluspoäng till tränaren.
Kram och god fortsättning!

nike sa...

Utanförskap slår alltid hårdast mot barnen. Hoppas, hoppas, hoppas att han på sikt kan vända sin frustration och ledsenhet till en styrka och insikt som de andra kompisarna kanske blir förutan. De som glider fram som på räls. Kram

Christina sa...

FY FAN JÄVLA SKIT!

Förlåt men jag vet. Jag VET hur det känns och sliter och brister inuti och det är för jävligt att barn ska vara så grymma mot varandra!!!!!!!!!! Jag har nästan nästan varit på väg att ta den ena och slå den andre med ibland.
Åååå ... ÅÅÅ om man kunde svinga ett trollspö och bara ändra på allt som sårar barnen. Det är vidrigt hemskt och tortyr att se sitt barn vara utanför något.
Stor varm kram till dig.

TrickyTricky sa...

Tack alla ni !

Hans utanförskap är ju tungt liksom hela tiden, det finns där som en del av hans liv och jag försöker verkligen tänka att han inte lider lika mycket som jag, att han har andra glasögon på nåt vis.
Jag hoppas ju det för jag kan inte göra så mycket när det gäller andras beteende, bara försöka jämna vägen lite när jag får tillfälle.

deep.ed sa...

Känner igen det från min egen barndom, och mitt nu. Och det gör ont när jag någon gång ser det hända med min egen son. Och har inga som helst bra idéer om hur man ska kunna lösa det.

Laila sa...

Usch vad mitt mamma hjärta gråter! Jag har en son på snart sex som är lite utanför gemenskapen på dagis. Det gör så ont! Har själv genom alla år i skolan varit det också så...
Vilken underbar tränare som trots allt hängde på och hade ögona öppna

Mie, Absolut Guldkant sa...

Åh vad ledsen jag blir när jag läser:( Faaan vad elaka barn kan vara.. Utan att de ens fattar det:( Önskar önskar önskar att jag kunde göra ngt för att hjälpa er! Tur att tränaren verkar lyhörd iaf.
Kram