fredag 28 september 2007

Att ha det svårt eller att ha det svårt

Just nu i mitt liv, mina två närmaste väninnor.

Nr 1, ensamstående utan barn men med div husdjur, fick en fysisk sjukdom som har gjort att hon måste hålla sig stilla rätt så länge men det är på inget vis något livshotande eller smärtsamt.

Nr 2, ensamstående tonårsmamma precis som jag med hur jobbigt som helst med sina barn.
Nyss var jag och hämtade henne och yngsta dottern på sjukhuset där de tillbringat natten efter att min väninna letat upp sin nästan medvetslösa 14-åring på stan och tagit henne till akuten.

Nr 1 orkar jag inte ens ringa till eftersom hon bara klagar och tycker så gränslöst synd om sig själv. Jag känner hur jag tappar all energi när jag pratar med henne, kan inte berätta något roligt som hänt mig eftersom hon saknar all förmåga att glädjas för någon annans skull.
Jag inser att hon just nu tycker att jag sviker henne som inte erbjuder min hjälp med hennes djur t ex.

Nr 2 klagar inte en sekund, inte ens i natt när hon ringde från akuten med gråten i halsen och bad mig ringa och prata med hennes andra dotter som var ensam hemma. Nej hon klagar inte, hon tycker nog synd om sig själv men hon säger det inte högt, hon är så mycket större än så.

Det är lite svårt när olika sorters svårigheter ställs mot varandra så tydligt.
Dessutom är det ju inte riktigt så att jag surfar på någon räkmacka genom livet själv heller.

Mer och mer känner jag hur svårt det blivit att behålla vänskap med de väninnor jag har som inte har egna barn, skillnaden är större nu än när barnen var små, märkligt kan man tycka men då handlade den stora skillnaden om att inte ha ngn tid och nu handlar det mer om att vi blivit väldigt olika människor, att vi tagit oss igenom väldigt olika svårigheter.

Funderar på om jag ska ringa upp väninna nr 1 och berätta hur jag känner eller om jag ska låta vår vänskap sippra iväg.

Eller om jag istället ska lägga min energi på att stötta väninna nr 2.

Ja den frågan besvarade ju sig själv !

måndag 24 september 2007

Älskade dotter

Börjar bli lite orolig för att min dotter ska hitta bloggen.

Gjorde misstaget att nämna en blogg jag läser ibland som jag trodde hon skulle tycka var lite kul, alltså för er andra kan jag säga att den är helt outstanding roligt och bra skriven.

Nyss kom hon ner och berättade att hon läst den från början till slut, mmm jaha, sa jag och föll inte i fällan hon la ut när hon pejlade om jag brukade kommentera.

Så älskade dotter !!

OM du hittar hit, läs inte längre nu, för din skull, för min skull.

Det här är ingen barntillåten blogg !!

"Nää det är dom andra som är dumma"

Så svarar min son när jag berömmer honom och säger "du är så himla smart".

Självkänsla någon ?

Han har i alla fall ingen alls nästan.

torsdag 20 september 2007

Facebook

Smarta jag som skickar facebookinbjudningar till en massa hotmailadresser.

Och de vet vi som nätdejtat ett tag att hotmailadress = nätdejt, ok det finns några undantag men i huvudsak består nu min friendslista av exdejter och såna som jag inte hunnit träffa än.

Verkligen skitsmart.

Undrar när killarna inser det också.

Att de kan kolla in varann på min facebook.

torsdag 13 september 2007

Event på jobbet

Jag ska INTE INTE INTE dansa mer än två danser med nr1, nr 2, nr 3 eller nr 4.

Nr 1 är alldeles för uppenbart flirtig, nr 2 är min chef, nr 3 är nyskild och nr 4 är inte skild alls.

Vid närmare eftertanke kanske jag ska vara nykter eller åtminstone försöka ha ett mantra i huvudet "prataintepratainte".

För ibland liksom bara ramlar det ut otroligt korkade saker.

Som när jag befann mig på en pub (där vi hamnat efter en jobbfest) i sällskap med nr 3 och nr 4.

Då ramlade följande idiotkommentar ur mig; "vi är ju jobbarkompisar så vi stöter ju inte på varann".

Nej eller hur.... jag stötte inte alls på nr 3 och nr 4 stötte inte alls på mig, absolut inte....

Vad fan tänkte jag på ?

Hur hur kunde jag säga nåt så idiotiskt pinsamt ?

Jag vet precis vad som kommer att hända efter några glas.
Jag kommer känna något livsfarligt behov av att liksom rätta till det hela.

Oh shit, vågar inte ens tänka på hur DET kommer att låta.

Uppdatering:
Åhh om jag hade kunnat blogga från mobilen igår kväll så hade ni fått ett lätt hysteriskt inlägg precis när middagen skulle börja.
För VEM VEM hade placerat mig bredvid nr 4 ??
Dessutom längst ut på kanten med ryggen mot väggen !!!!!
Nr 4 är en attraktiv klisterlapp som direkt angav tonen genom att lägga sin hand på min halvnakna rygg och sen låta den vara kvar där !!!!
I flera minuter kändes det som.
Då tänkte jag att det här går åt skogen, det här klarar inte jag av att stå emot.
Sen viskade han till mig "får jag stöta på dig i kväll då ?"
Vi hade vansinnigt kul under hela middagen, underhållning i världsklass helt enkelt, mycket prat och skratt.
Och sakta men säkert fick jag en klar bild av charmören intill.
Jag insåg att här sitter en första klassens skitstövel och försöker charma mig i säng medan han har en fru och fyra barn varav ett nästan nyfött där hemma.

Så mig kunde han ju glömma !!!!




fredag 7 september 2007

The E-place again

Och varför skriver jag så i rubriken, ingen kommer ju hitta hit på en googling ändå, men men lite osäker är jag så därför skriver jag INTE ut namnet på det där stället där jag aldrig hinner mer än hänga in jackan i garderoben förrän jag blir.... ja vad ?

Ska vi kalla det "kontaktad" för ärligt talat "uppraggad" låter ju otroligt lättfotat eller så.

Hur som helst.

The E-place är helt enkelt alldeles jättetrevligt, skön stämning, trevligt folk och som sagt en och annan intressant man.

Ja som sagt, here we go again liksom.

måndag 3 september 2007

Lite helgdejting

Kanske dags för en liten rapport om dejtingläget.

För det är klart att jag inte kan hålla mig så lugn som några av väninnorna nu påbjuder.

Nope, jag tycker att det är rätt så kul att dejta, jag blir faktiskt inte, till skillnad från en del andra, så särskilt nedslagen om det inte är vad jag förväntat mig.

Ofta blir det trevligt även om inte hjärtat fladdrar vilt vid anblicken av den tilltänkte.

I fredagskväll satt jag i mitt hemliga rum och sms:ade med inte mindre än 5 (ja jag veet....galet eller hur ?) olika killar om ett eventuellt möte senare på kvällen.

Detta är ett jongleringsnummer som banne mig kräver närvaro särskilt när man som jag måste ange att jag ska spara skickade sms, så när jag glömde det blev det ju kaos i minnesfunktionen.

Till slut kände jag mig bara trött på allt, drinkar hit och dit, diverse förslag av mer obskyr kvalitet och lite lite var det som så att jag inväntade HAN som jag helst av allt ville träffa, de andra var alltså bara att betrakta som förströelse och inte så viktiga att de kunde få ett rakt ja eller nej.

Det är bara att inse att killar gör så mot mig också, det är ett spel på hög nivå, vi skickar upp en massa bollar i luften och så hoppas vi att de ramlar ner i rätt ordning, men så blir det ju sällan.

Då blir det krångligt !!

Så allt bollande och jonglerande slutade med en skön kväll i mysfåtöljen i mitt lilla hemliga rum och jag var fullständigt nöjd.

För jag ville ju vara pigg och fräsch för en eventuell lördagsdejt.

Helt mot mina principer (who am I kidding here....??) hade jag lämnat ut mitt mobilnummer till nån som jag bara "pratat" med i två dagar och bara sett en bild där han hade solglasögon.

Inser att jag måste göra som Christina och ge dem namn annars blir det så krångligt.

Honom kallar vi för "the lawman" (ni fattar).

Vi skulle mötas på ett av stadens torg, där många med solglasögon glider omkring och ser ascoola ut, ja ni vet det börjar på S.

Jag var lite tidig så jag satte mig i ett hörn och försökte spana lite.

Plötsligt ser jag någon med solglasögon som iakttar mig, "åhh nej herregud, det får inte vara sant, det kan inte vara han, fan jag döööör".
Han var klädd för en skogstur och hade ryggsäck, själv var jag oerhört "citychic" liksom, mer klädd för en lunch i det kvarter vi ändå bestämt att mötas i.

Jag smet iväg, gled utmed husfasader iklädd mina solglasögon.

Varför varför varför gör jag så här ???

Lugnade ner mig, ringde honom och sa att jag måste få veta vad han hade på sig så att jag skulle vara säker på att känna igen honom (ja just det, inte alls att jag ville förvissa mig om att han inte var "the backpackman"...neej då, sån är ju inte jag).

När han beskrev sin klädsel så lät det jättesnyggt och han var inte mannen med ryggsäcken så då vågade jag mig ut ur trappuppgången där jag stod och tryckte, tog ett djupt andetag och gick med säkra steg rakt fram till honom där han stod och såg alldeles alldeles väldigt stilig ut.

Sen tillbringade vi en härlig eftermiddag tillsammans, började med en promenad utmed ett vackert Strandvägen och jag vet inte vad som hände men när vi kom till Djurgårdsbron så hade jag redan hunnit berätta så mycket om mig själv att jag började känna av nåt slags härdsmälta i huvudet.
Vi hamnade på Josefinas (detta fullständigt ljuvliga ställe) där vi först åt finfin lunch och sen satt i myssofforna och drack kaffe, och ja det var riktigt mysigt !!

Han hade noterat att jag gjorde en rörelse med nacken som tydligt visade att jag hade ont där, och den typen av handlingskraft uppskattar jag sannerligen, självklart (för så är jag ju) sa jag jatack till lite nackmassage där mitt bland allt folket, ahh så ljuvligt...*L*.

Sen var jag tvungen att rusa trots att kroppen just då fullkomligt skrek efter mer beröring, men nej, jag hade ju en ny dejt om en timme.

Ja jag vet, totalt vansinne och så brukar jag inte göra men den var bestämd sen några dagar och jag kunde ju inte veta att "the lawman" skulle dyka upp så där hastigt.

Så det var bara att springa vidare till nästa dejt med "the musicman" den här gången och musikfestival på Mosebacke. Det var inte första dejten, vi har setts några gånger, vi har tillochmed ätit frukost ihop (!!).

Han är jättegullig, vi har kul men nu får det räcka, ska inte träffa honom mer, det är inte ok.
Vi är otroligt olika och det är ju lite det som varit kul med honom, just att möta någon från en annan värld kan ju vara fantastiskt spännande men nånstans inser jag ju att han och jag inte har något möjligt liv ihop.
Men kanske väntar jag ett tag för snart ska han ju spela här så....hmm.

Sen för att riktigt trassla till det i huvudet så åkte jag förbi "the lawman" på söndagen för en snabb fika. Då kan jag säga att jag absolut inte kunde hålla isär vad jag pratat om med vem, fy så jag kände mig svamlig när jag insåg att jag refererade till nåt jag pratat med "the musicman" om.

Inte nog med det.

"The lawman" bor granne (ja inte i huset intill men två gator bort) med Mannen från i våras, man svänger vänster istället för höger i sista korsningen, puuh, jag hade en karusell i huvudet när jag åkte därifrån.

Vad är det för snäv liten krets jag rör mig i ?

Vardagsvacker lättviktspoesi

Ibland när jag läser på nätet och kanske snubblar över nåt citat så brukar jag kopiera in det i ett dokument jag har, tyvärr är jag väldigt slarvig med att ange var jag hittat det eller vem som står bakom.

Men det här kändes som en bra tanke just idag när jag känner mig lugn och vänlig.

Any good or any kindness I can show to any creature or human being let me do it now because I only walk this way but once.