onsdag 15 augusti 2007

Ett bra och värdigt avslut

Ja resan blev faktiskt det.

Det var lite oväntat men faktum är att de sista två dagarna kände jag uppriktigt att "kan du inte gå nån annanstans så jag får läsa i min bok istället för att prata med dig".

Första två dagarna var lite darriga, visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig, plötsligt la han armen om mig och skojade om nåt och jag gick sen och grubblade i flera timmar vad han menade med att göra så.

Han sökte mer kontakt med mig än jag med honom, så var det men det var säkert bara pga att han är så oerhört mkt mer social än jag. Jag är ju mer nöjd med att sitta i ett hörn och läsa i lugn och ro jag.

Dag 3 hade vi ett långt och allvarligt prat om det som hade hänt.

Jag berättade en historia för honom som jag kanske hade skruvat aningen för att den skulle vara en slags duplikatkopia på det som gjorde att han bestämde sig för att dumpa mig så hastigt.

Men historien är ju sann och det kändes viktigt för mig att han fick höra det, att jag också hade ett förflutet som inte släppte taget om mig så lätt och om ödet hade velat så kunde det varit jag som sagt samma sak till honom.

Efter det samtalet var jag helt lugn, både han och jag var noga med att inte trivialisera det som varit mellan oss, båda höll med om att vi varit allvarliga med varandra, att vi menat det vi sa.

Sen såg jag på honom utan de rosa glasögonen.
Då fanns det t o m stunder när jag inte ens tyckte om honom.

Jag kände att vi aldrig samtalade, vi bara spelade "pingpong".

Jag såg hans enerverande son med nervpåfrestande matvanor och jag var bara så nöjd med att inte behöva engagera mig mer i den lilla familjen, så nöjd med att slippa förhålla mig till allt det.

Hela tiden kände jag dock en ömhet för honom, en vilja att smeka honom på kinden men jag kände ingen åtrå.

På planet hem såg jag på honom länge i smyg och det kändes inte ledsamt att allt var över, det kändes rätt för han var inte en människa för mig när allt kom omkring.

5 kommentarer:

nike sa...

Så bra det blev! Vilken tur att du reste med honom. Strongt gjort! Det kunde inte vara bättre, nu är du definitivt färdig, du har lyckats skopa ut honom ur ditt hjärta, ur hela dig! Och, det bästa av allt, det låter som att du är stolt och att det blev värdigt för dig, trots allt!

TrickyTricky sa...

Ja på nåt sätt är jag stolt.
Stark och stolt.
Inte för att livet är nån tävling men för att jag har tagit mig igenom nåt med värdigheten kvar, just DET är jag stolt över.
Samtidigt kan jag tänka att ett uppbrott inte ÄR ett misslyckande utan en slags insikt och en öppning för något nytt.

treflickor sa...

J-a-g b-l-i-r s-å g-l-a-d f-ö-r d-i-n s-k-u-l-l!!!

Rutan sa...

Jag är verkligen imponerad av dig, för att du har kunnat genomföra detta! Vilken styrka!

TrickyTricky sa...

Tack snälla ni för all uppmuntran och allt beröm, känner mig rörd till tårar. Det betyder så mycket !