torsdag 5 juli 2007

Att trösta sig

Jag gör mitt bästa för att överleva och jag gör något som i min värld kanske är ett mer manligt beteende.

Jag tröstar mig.

Jag skickade ut lite signaler och vips så kunde JAG välja och vraka....japp jag vet att det kanske låter hemskt men så var det.

Jag låter bli att vara ensam den här första tiden när det gör som mest ont, ja kanske lite så.

Jag ser till att få en dos hudkontakt, starka armar runt mig och även om det kan svindla lite när jag inser att det kanske är "fel" armar så känns det faktiskt skönt ändå.

Jag sov praktiskt taget ingenting i natt, jag hade sällskap av en alldeles ljuvlig man som avbröt sin semester några dagar tidigare för min skull.

Vi har träffats tidigare, han vet exakt vad som hänt. Han visste att jag var ledsen och skör, han visste förutsättningarna.

Han fanns med i "vimlet" när jag träffade "Mannen". Ibland tänker jag att det kunde varit han i stället som jag valde, om han hade valt mig dvs. Det kändes aldrig som det var aktuellt.

Jag ska INTE inleda någon relation med honom, jag kommer inte bli kär, hjärtat är rätt så stängt nu.

Men jag träffar honom säkert igen, båt har han ju också !

Inga kommentarer: