Orkar jag verkligen ?
Gå in i en ny relation med allt omkring som ovillkorligen kommer med på köpet.
Tänk förr; då, när det handlade om att träffa nåns föräldrar, ja kanske nåt syskon men det var ju sällan nåt jobbigt.
Nu; då ska det träffas barn, exfruar, föräldrar, syskon och DERAS familjer och så alla vänner med medföljande familjer och ex och gud vet vad.
Nää kan man inte slippa allt det där ?
Jag vill ha en man i mitt liv men jag vill inte ha hela hans gamla liv på köpet.
Men så står dom där på kö, alla som ju "absolut vill träffa den där nya kvinnan i hans liv".
Och om jag säger nej jag vill inte, hur tolkas det då ?
Om jag vänder på det och han inte skulle vilja träffa mina vänner.
Det skulle ju kännas jättekonstigt, som om han inte menade allvar med mig och jag borde väl vara glad åt att han så tydligt "vill visa upp mig" för det är väl ett tecken om något att han verkligen tycker väldigt mycket om mig.
Hur blev det så här krångligt då ?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Förstår känslan....Men går det inte att ta det pö om pö, en i taget typ ; ) Hade nog själv fått känslan av att låta mig snärjas. Man måste inte låta partnerns (knepigt, teoretiskt ord förrästen) familj och vänner komma för nära för fort? Det måste få ta tid så man hinner med.....Usch ja, det där är baksidan. Alla dessa nya möten som bara blir fler och fler. "Here we go again"
Just precis den känslan "here we go again", blir liksom lite matt på alltihop även om det egentligen inte varit så mycket och så snabbt.
Det är på nåt sätt "overload" i mitt liv ändå, utan alla nya relationer. Borde dra mig tillbaka till en korkek jag.
Skulle kanske funka om du fick ta med dig en laptop ;-)
Skicka en kommentar