Det finns nåt märkligt i detta med att bli berörd av någon.
Jag känner inte bara glädje utan det dyker upp en sorg hela tiden....en slags rörelse när någon visar mig ömhet som jag inte kan hantera.
Jag förstår det inte riktigt själv, var den kommer ifrån och hur jag ska tolka den.
Jag tycker inte om den känslan, är så trött på all gråt särskilt när jag inte ens vet varför jag gråter.
Och den där gråten kommer inte när kontakten är ytlig så kanske där finns en av förklaringarna till varför jag tycks föredra att hålla mig på ytan och helst inte ens komma i närheten av vänlighet eller ömhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar