tisdag 20 mars 2007

Att be om hjälp

Coola morsan skriver om att inte kunna be om hjälp och jag kommer ihåg hur jag lärde mig det, att be om hjälp alltså.

För många år sen gick jag i terapi, jag har gjort det fler gånger men det här var första vändan.

Kände mig som om jag medverkade i en Woody Allenfilm ungefär.

Det var en fantastisk resa helt klart, minns att jag tänkte att detta borde alla göra.

Min terapeut gav mig ett litet kort att ha i plånboken med tre meningar som han tyckte att jag behövde påminna mig om så ofta jag bara kunde.

Jag har fortfarande kvar det där tummade slitna kortet och tittar på det ibland, men skillnaden nu, 17 år senare, är att jag äntligen tagit till mig det som står där och inte längre behöver påminna mig själv var femte minut.

Det är så enkla saker men för mig var det då helt revolutionerande.

Det var ju för er som minns samtidigt som jag levde ihop med den "notoriska skitstöveln"

På kortet står de här tre meningarna:

"Jag behöver inte ge någonting i utbyte för att få göra som jag vill."

"Jag behöver inte köpa frihet med prestationer."

"Att fråga andra om hjälp är att visa förtroende."

Jag minns exakt första gången jag vågade be om hjälp med en sak och hur överraskad jag blev av reaktionen, hur den personen log med hela ansiktet och omedelbart svarade ja.

Lärdomen att andra faktiskt blir glada när de får hjälpa till har jag sen försökt förmedla till mina barn.

Den lärdomen är helt ovärderlig att ha med sig i livet.

6 kommentarer:

Coola Morsan sa...

Bra råd.

Borde haft dom i plånboken då när jag var gift och hade småbarn.

Annaa M sa...

När jag blev ensam med mina barn för rätt många år sedan nu så var det rätt många som ville "hjälpa till". Men tyvärr ville de bestämma själva vad de ville hjälpa till med. Saker som jag inte alls behövde. När jag föreslog något annat blev de förvirrade. Så jag slutade mer eller mindre.

www.annaamattsson.blogg.se

nike sa...

En sån lapp hade jag behövt få när jag föddes. Helt rätt, men ack så svårt. Det är fortfarande som att gå igenom ett elektriskt staket, varje gång när jag måste be om hjälp. Trots den insikten du beskriver, trots att jag vet bättre....Lilla mamma antagligen och hennes pustande och stönande i tid och otid, då som nu. Senast i går när jag behövde låna bilen eftersom min var på verkstad.
"Måste du verkligen? Klarar du dig inte ens i två timmar utan bil? Du kan väl gå!" Stöööön.....och så fick jag nyckeln ändå. Som vanligt. Hur bra känns det? Bättre då att klara sig själv.

TrickyTricky sa...

Det kanske är så att just mamma ska vi inte be om hjälp, i alla fall inte vi som alltid får betala ett pris för det.

Coola Morsan sa...

Att man blir så utsatt som ensamförälder är att folk är bekväma och tycker det är jobbigt att umgås, och att barnen bara är en angelägenhet för föräldern. Man hade behövt andra vuxna som kunnat ha en kontinuerlig relation till ungarna - istället för att sticka - så att man kunde fått någon avlastning, och inte minst att ungarna fått andra vuxna omkring sig. Mitt behov har inte varit att "prata problem" med folk. När det krisat har det handlat om hands-on, nån som sällskapar det ena barnet när man letar efter den andra på stan till exempel. Eller som kan kolla läget med tonåringen när man själv ligger på sjukhus. Istället pepprar folk gärna med besser-wisser-råd. Sen orkar dom inte, om de inte blir åtlydda, men de har ofta inte hela bilden.

nike sa...

Det där är märkligt. Vänner som inte själva har barn kan jag någonstans förlåta men nog borde man kunna tänka lite bättre och själv inse att ens ensamstående mammavän självklart skulle bli glad och må bra av lite avlastning ibland, speciellt när det krisar. Ingen orkar...Jävla samhälle, sköt dig själv och skit i andra-mentaliteten är ohållbar. Ofta har vi ju inte ens vår familj som stöd längre.