lördag 13 januari 2007

Kan man älska andras barn som sina egna ?

Och äntligen, äntligen säger jag bara, har någon tagit bladet från munnen och öppet talat om att man inte kan älska andras barn som sina egna.
Jag talar om styvpappan som skrivit i boken ”Uppdrag: Familj” där han faktiskt säger att han inte älskar sin styvdotter på samma sätt som han älskar sina egna barn.
Nej men det har jag vetat i 10 år och förtvivlat letat efter litteratur eller minsta insändare som skulle bekräfta mina egna svarta tankar.
Så mkt förtvivlan jag hade kunnat sparat om jag hade fått läsa detta då.

Alla dessa klämkäcka reportage om de ”nya familjerna” med en hel drös lyckliga ungar och föräldrar huller om buller och jag har bara känt; nänä försök inte, försök inte lura mig att det är så här, för det har aldrig varit så för mig.

Om jag fått börja om så hade jag inte valt att flytta ihop med en ny man och ge mina barn en styvpappa och styvsyskon och mig själv styvbarn, och som det känts; styvsvärföräldrar.
Bara det, smaka på ordet; styvsvärföräldrar, alltså det finns så klart inte på riktigt, vet inte vad det skulle vara men det har KÄNTS så eftersom de har fortsatt vara farmor och farfar åt mina styvbarn men såklart inte åt mina barn, inte på riktigt även om de försökt, mina barn har ju en egen farmor och farfar men dem träffar ju aldrig jag.

Och på nåt mysko sätt har det också känts som om jag inte är en RIKTIG svärdotter eftersom jag inte är mamma till något av barnbarnen, knepigt men SANT.
OK just detta har verkligen inte varit ngt stort problem eftersom det bara poppat upp då och då men det som varit det största problemet har varit känslan av min mans förhållande till mina barn.
I korthet har jag känt det som att de blir uppfostrade av ngn som inte älskar dem förbehållslöst sådär som bara föräldrar kan göra, och där blir något fel, det blir gränssättning utan kärlek det blir regler som ska gälla lika för alla barnen trots att åldersskillnaden är jättestor och det bara drabbar mina barn, typ alla barn ska gå och lägga sig samtidigt.
Flexibilitet finns bara när det gäller det egna barnet, man lyfter fram egenskaper hos det egna barnet som särskilt eftersträvansvärt och ignorerar färdigheter hos den andres barn.
Inte medvetet och utstuderat utan väldigt omedvetet och utifrån ett slags beskyddarinstinkt gentemot de egna barnen, de barn som finns invid hjärteroten, som försvaras med reptilhjärnan.

Och vad gör allt detta med kärleken mellan man och kvinna ?

Den överlever inte, den gör bara inte det, någon måste vika ner sig för att förhållandet ska leva vidare och då tar kärleken slut.

Och sen sitter man där med sin ångest över att man inte i varje sekund försvarat sina barn, känner sveket man utsatt dem för, även om det innebar någon som lärde dem snickra och meka med bilar, ngn som åkte med på fotbollsmatcher, de hade i alla fall en låtsaspappa, men var det bättre ?

Det kommer jag aldrig få veta.

7 kommentarer:

N|. sa...

Jag tror det största problemet är vår väldigt nojiga inställning till "blodsband" dvs. att den som är biologisk förälder alltid har en närmare ställning. Själv har jag två föräldrar vars biologiska koppling till mig är ovedersäglig: men den psykologiska är obefintlig. Jag är visserligen fortfarande ihop med mina barns mamma - men jag tror att du gör det för enkelt för dig när du pratar om "kärlek eller icke-kärlek" från en styvförälder. Det handlar om olika sorters kärlek: och det bästa är för ett barn att bli älskat. På rätt sätt - med sin integritet intakt. Sen är det faktiskt strunt samma om kärleken bygger på biologism eller på att man blivit förälder via styvfamilj.

TrickyTricky sa...

Du har en helt annan erfarenhet än jag, ur barnets perspektiv, och jag blir faktiskt väldigt glad av att läsa det du skriver för det är en slags tröst för mig att barnen kanske ändå har uppfattat det på ett bra sätt.
Men ur mitt perspektiv är det ändå skillnad. Just detta att vi alltid väljer att se våra egna barn med kärleksglasögonen på emedan andras barn kan betraktas mer objektivt.

nike sa...

Goda förebilder är bra. Ibland är sämre förebilder också bättre än inga alls. Du har åtminstone givit dina barn nya, nära mänskliga kontakter! De har säkert lärt sig massor. Man får inte tro att man skall kunna älska andras barn som sina egna, det är att ställa för hårda krav på sig själv för det går helt enkelt inte. Men det går att lära sig att tycka om, det går att lära sig att respektera varandra som vuxen och styvbarn....Går man in i en blandfamilj måste man vara vuxen och mogen att ta emot dessa nya barn som en del i familjen. I vissa fall kanske en slags kärlek kan växa fram men jag tror att man skall akta sig för att ta det för givet.
Men man blir aldrig någon ny eller extraförälder, det är en myt.

TrickyTricky sa...

Tack snälla Nike för dom orden !!
Det ÄR en myt, helt klart och vi gör ingen nån tjänst genom att låtsas som om det går.
Men självklart kan man älska andra barn, det var ju inte så jag menade men aldrig som de egna, de barn man "bar invid sin hjärterot" för att citera LeMarc.

Rutan sa...

Jag blev styvmamma åt en fyraåring som öppnade sina armar för mig och alltid sedan kallat mig för mamma. Vi skildes åt efter sju år, på grund av hans pappa, men har fortfarande bra kontakt. Han är nu 33 år, nybliven pappa till ett barn som jag självklart känner mig som farmor till. Kärleken till honom har alltid funnits där, men det är av en annan sort än den jag har till mina biologiska barn. Dock är den lika mycket värd.

Anonym sa...

Hello,nice post thanks for sharing?. I just joined and I am going to catch up by reading for a while. I hope I can join in soon.

Lisa sa...

Jag tycker inte heller att det går att generalisera om att "man" inte kan älska icke biologiska barn lika mycket som biologiska.
Fråga t.e.x någon som har både biologiska och adopterade barn så får du höra.
Det är nog snarare något väldigt individuellt.
Det finns väldigt många barn och vuxna barn därute som rent av har en närmare relation till sin styvförälder än till den biologiska föräldern av samma kön som styvföräldern så att man "aldrig " blir en ny eller en extraförälder stämmer inte alls.

Men naturligtvis finns det också väldigt många fall där styvbarnet och styvföräldern inte ens tycker om varandra och det aldrig uppstår några varmare känslor alls.

När jag var barn träffade bägge mina föräldrar nya partners några år efter att dexskiljtcsig. Förhållanden som sprack efter något decennium. Skillnaden för mig var dock att min nya "bonuspappa" var en riktigt elak jävel jag inte ens skulle häsa på om jag mötte honom på stan idag medan min nya bonusmamma är någon jag fortfarande har regelbunden kontakt med och som är som en extramornor / extrafarmor åt mina barn trots att det är tjugo år sedan hon och min pappa gick skilda vägar!
Så olika kan det vara.

För att ytterligare komplicera det hela så finns det ju något som är ännu mer tabubelagt än att inte älska sina styvbarn lika mycket som sina biologiska barn : Nämligen att älska sina biologiska barn olika mycket. Här kan man verkligen prata om förbjudna känslor, men likväl är det ett existerande fenomen.

Jag instämmer dock helt i det du skrev om att mycket av slitningarna och problemen i en styvfamilj ofta uppstår på grund av att en bonusförälder vill vara med och uppfostra , sätta gränser och bestämma över bonusbarnen trots att det inte finns några starka
känslomässiga band än mellan bonusförälder och bonusbarn.

Det var väldigt mycket tack vare mina egna tråkiga erfarenheter av min mammas nya partner som jag väntade ett bra tag med att flytta ihop med min nuvarande. Jag ville vara helt säker på att det verkligen etablerats känslomässiga band mellan mitt barn sedan tidigare och min nya partner innan jag kunde tänka mig att bli sambo igen. Jag bestämde tidigt att mitt barn ska aldrig någonsin behöva tolerera att bo med en vuxen som inte verkligen uppriktigt tycker om och respekterar hen.

Klart man inte kan begära att någon ska leva ensam resten av livet bara för att hen separerat från barnens andra förälder. Men om jag skulle ha möjligheten att ge ett enda generellt råd till föräldrar som skiljer sig blir det: Flytta inte ihop med någon ny förrän du är 100 procent säker på stt det etablerats ett starkt ömsesidigt känslomässigt band mellan dina barn och din nya partner. Att partnern "tolererar" dina barn räcker absolut inte. Konflikter blir det säkert iallafall, men allt blir så mycket lättare om det där bandet finns där.